skrotakärnvapen.nu

Tre fjärdedelar av världens stater vill förbjuda kärnvapen

2012-02-01T10:35:00.008+01:00

Sedan 2008 har FN:s generalsekreterare Ban ki-Moon uppmanat världens stater att förhandla fram en kärnvapenkonvention. En sådan konvention skulle förhindra att kärnvapen används i strid, används som hot, utvecklas, testas eller överförs mellan länder. Det skulle vara en stor utveckling från det icke-spridningsavtal, NPT, som idag bara reglerar anskaffning av kärnvapen.

Den internationella kampanjen ICAN har i en ny rapport undersökt hur världens stater ställer sig till Ban ki-Moons förslag. Hela 146 av 194 stater stödjer ett avtal. Läs hela rapporten här!

(Klicka på bild för källa)

Tyska tankar om Nato-kärnvapen i Europa

2011-11-25T13:58:00.006+01:00

Medan Europa skakas av ekonomisk kris lunkar en annan europeisk ödesfråga på i sakta mak. Jag syftar på frågan om de amerikanska kärnvapnen USA har kvar i Europa och på de ryska arsenalerna i vårt närområde.

Vi i Svenska FN-förbundet har argumenterat för att både de ryska taktiska kärnvapnen och de av USA utplacerade taktiska kärnvapnen i Europa ska avskaffas. Vi har dock inte hävdat att det ena beslutet måste kopplas till det andra utan att åtgärderna endast delvis hänger ihop.

Därför gladdes vi stort häromåret när Tyskland föreföll ta täten i den europeiska debatten. Utrikesministern gjorde utspel som öppnade för ensidigt tyskt beslut om att avsluta det samarbete med USA som innebär att amerikanska kärnvapen bärs av tyska stridsflygplan stationerade i Tyskland som pågått sedan decennier.

Efter lite turbulens i debatten valde dock Tyskland att förklara att man vill se frågan om dessa kärnvapen (och de motsvarande i bl a Nederländerna, Belgien och Italien) som en större europeisk fråga och en angelägenhet för hela Nato. Det vore därför fel att Tyskland agerade unilateralt.

Det är också denna linje som den tyske nedrustningsambassadören Rolf Nikel beskriver i den artikel som står att finna på tankesmedjan BASICs hemsida.

Jag är själv mycket glad över att bl a Tyskland och Norge fortsätter att driva på inom alliansen för att inte status quo ska bibehållas i denna fråga. Samtidigt tycker jag att det är synd att det inte tydligt sägs att Nato skulle kunna avskaffa sina taktiska kärnvapen unilateralt.

Det finns ingen realism i att tro att Ryssland skulle kvitta sina tusentals taktiska kärnvapen väster om Ural mot ett par hundra amerikanska utplacerade inom EU. Frågorna hänger bara ihop på ytan och inte på djupet.

Ryska hökar vet mycket väl att de taktiska kärnvapnen i EU är politiskt och militärstrategiskt oanvändbara. De utgör därmed inte en insats i eventuella förhandlingar om den önskvärda avskaffningen av de ryska vapnen.

Även ambassadör Nikel inser vapnens oduglighet och menar att deras syfte främst är att politiskt bidra till sammanhållning och solidaritet inom Nato. Men om obsoleta rester av kalla kriget är det som ska hålla ihop Nato så tror jag att alliansen är dödsdömd.

Natoländernas kärnvapendelning med USA borde avskaffas omedelbart. Förhandlingar med Ryssland om deras arsenaler bör samtidigt främjas. I den leken skulle Nato kunna kasta in såväl konventionella rustningsförhållanden i det s k CFE-området (ungefär Nato + Ryssland väster om Ural) som ett program för att finansiera och säkerställa skrotning av de ryska taktiska kärnvapnen.

USAs skattebetalare har sedan kalla krigets slut fått betala en stor del av skrotningen av de ryska strategiska kärnvapnen. Vi europeiska skattebetalare borde nu bidra till skrotningen av de ryska, finanskrisen till trots.

Väljer vi istället att behålla status quo så kommer vi inom en inte alltför avlägsen framtid att behöva lägga tyska skattepengar på att köpa en ny generation stridsflygplan för att fortsätta att bära de oanvändbara, onödiga och potentiellt farliga amerikanska kärnvapnen.

Jens Petersson
Svenska FN-förbundet

foto: Ambassadör Rolf Nikel, copyright Federal Foreign Office of Germany. Återges med tacksamt tillstånd.

Kurs med Daniel Nord och besök av kärnvapenexpert

2011-11-18T10:05:00.004+01:00

Ward Wilson

Den 16 december hålls en av FN-förbundets kurser i fred, nedrustning och säkerhet där ett av dagens fyra pass hålls av Daniel Nord, biträdande direktör för fredsforskningsinstitutet Sipri. Daniel arbetade tidigare på Weapons of Mass Destruction Commission (WMDC) och har lång erfarenhet av at delta i nedrustningsförhandlingar bland annat som anställd på UD:s enhet för nedrustning och icke-spridning. Läs mer och anmäl dig till kursen här!

Kan du inte vänta tills dess finns ännu ett bra tillfälle att lära sig mer om kärnvapen och lyssna till en av världens mest tongivande röster för ett förbud av kärnvapen, den amerikanske forskaren Ward Wilson. 24 november träffar du honom hos Svenska Läkare mot Kärnvapen, SLMK. Läs mer här. 29 november besöker han Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF. Läs mer här.

Motioner om kärnvapennedrustning

2011-11-07T15:18:00.006+01:00

Ett flertal motioner, från båda blocken, lämnades in under Riksdagens senaste allmänna motionstid. Motionerna är under behandling.

Idag finns flera områden och stater som är kärnvapenfria zoner och som genom avtal är förbjudna att tillverka, sprida, provspränga, lagra eller anskaffa kärnvapen. De är också förbjudna att ha kärnvapen utplacerade på sitt territorium, egna eller en annan stats. Idag är mer än 50 procent av jordens landyta kärnvapenfri. Latinamerika, Karibien, södra Stilla havet, Mongoliet Centralasien och Afrika hör till de kärnvapenfria zonerna. Hans Olsson (S) lämnade in en motion om att göra Sverige och EU till en kärnvapenfri zon.

En kärnvapenfri zon i Europa skulle bland annat innebära att de amerikanska och ryska taktiska kärnvapen som finns utplacerade i Storbrittannien, Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet, Tyskland och Ryssland skulle behöva dras tillbaka. Susanne Eberstein (S) motionerar om att Sverige bör kräva att Natos kärnvapen i Europa flyttas, att Sverige ska arbeta för en konvention som förbjuder kärnvapen och för att Pakistan ändrar sin hållning i förhandlingarna om ett förbud mot fissilt material (FMCT). Hon tycker även att regeringen bör avsätta pengar för att Sverige ska kunna spela en aktiv roll under nedrustningsförhandlingarna NPT 2015.

Till följd av FN:s resolutioner införde EU 2007 sanktioner mot Iran med målet att landet ska upphöra med verksamhet som kan syfta till att utveckla kärnvapen och för ökad respekt för mänskliga rättigheter i Iran. Annelie Enochson (KD) vill att Sverige ska verka för skärpt implementering av sanktionerna mot Iran.

"Sverige bör vara ett av de mest aktiva länderna i arbetet för en kärnvapenfri värld", skriver Christer Winbäck (FP) i sin motion som brett argumenterar för att Sverige bör verka för kärnvapennedrustning, främst inom FN och EU. Veronica Palm m.fl. (S) vill också se ett ökat engagemang och tar särskilt upp arbetet mot en konvention som förbjuder kärnvapen samt de kommande NPT-förhandlingarna.

30 år efter U 137

2011-10-28T08:55:00.004+02:00

Det är idag, den 28 oktober, exakt 30 år sedan jag själv fick upp ögonen för kärnvapenfrågan. Detta på grund av att en sovjetisk ubåt upptäcktes stå på grund i min tonårstids hemstad Karlskrona. U 137 blev snart en världsnyhet och när statsminister Fälldin kungjorde att de mätningar som Försvarets Forskningsanstalt gjort vid ubåten tydde på att dess torpeder också var kärnvapenbestyckade stod det än mer klart för mig som 15-åring att något var riktigt ruttet i världen.

För den som åter vill minnas, eller för första gången bekanta sig med, händelsen som sådan så finns en del att läsa och se på Blekinge museums hemsida. Jag kan förstås också rekommendera flera av de artiklar som i dagarna dykt upp med anledning av "jubileumet", t ex i Ny Teknik och den fortsatta debatten om huruvida det hela var ett avsiktligt intrång eller en felnavigering.

Kalla kriget är nu sedan länge förbi, men kärnvapnen finns tyvärr kvar. Förvisso har totalantalet kärnvapen minskat starkt sedan dess, men fortsatt finns nog av dessa terrorvapen kvar för att utplåna mänskligheten flera gånger om.

Alla kärnvapen är otäcka, men på sitt sätt är de taktiska kärnvapnen mer oroväckande än de strategiska. Klassificeringen av kärnvapen i ”strategiska” och ”taktiska” är inte glasklar, men för att förenkla så kan man säga att de strategiska kärnvapnen är de som med stor sprängkraft och stor räckvidd under kalla kriget var tänkta att slå ut – eller hota att slå ut - motståndaren i stor omfattning. De taktiska kärnvapnen kunde däremot under kalla kriget tänkas att användas som ett vapen bland många på slagfältet. Väst kunde tänka sig att möta invaderande stridsvagnskolonner från öst genom att hindra dess framfart genom insats av mindre, ”taktiska” kärnvapen.
I Europa fanns under kalla kriget mängder av taktiska kärnvapen på båda sidor. De fanns också i olika former, inklusive som större sorters minor och som haubitzgranater.

I dag finns fortsatt i vårt närområde sannolikt tusentals taktiska kärnvapen kvar i Ryssland. Det vore högst angeläget att dessa skrotades för evigt. Från rysk militärs sida finns dock argumentet att på samma sätt som väst satsade på avskräckning genom taktiska kärnvapen under kalla kriget då väst var underlägsna när det gäller vanliga (”konventionella”) vapen så är det rimligt att Ryssland (som nu är de konventionellt underlägsna) ger de taktiska kärnvapnen en viktig roll i sin försvarsplanering.
Argumentet är rustningspolitiskt förståeligt, men likväl moraliskt förkastligt. Ryssland borde inse att dessa vapen är politiskt och militärt oanvändbara i dagens värld och att Rysslands relation till västeuropa istället bör främjas med civila medel.

Men eftersom inte heller vi i västeuropa på allvar har avsvurit oss bruk av taktiska kärnvapen så är det svårt att klandra endast Ryssland. USA har kvar ett par hundra taktiska, flygburna, atombomber utplacerade i några europeiska Natoländer. Så länge Nato fortsätter att ta sig den rätten hjälper vi hökar på den ryska sidan med ett gratisargument för att få bibehålla sina kärnvapen.

Det är hög tid för västeuropa att visa gott omdöme och skrota USA:s kvarvarande vapen i Europa. EU bör samtidigt erbjuda Ryssland ekonomiskt stöd för skrotningen av de ryska taktiska kärnvapnen (amerikanska skattebetalare har redan bekostat stora delar av skrotningen av ryska strategiska kärnvapen, det är dags för EU:s skattebetalare att göra det samma med de taktiska). Natos överskott på konventionella vapen i Europa kan gärna också tas med som ett kort i förhandlingarna. På så sätt kan vi komma längre än att, som hittills, bara lova skrotning av Natos kärnvapen efter det att Ryssland skrotat sina.

Kärnvapenfrågan på FN-dagen

2010-10-06T14:31:00.003+02:00

På FN-dagen, söndag den 24 oktober, har FN-föreningen i Sollentuna valt att fokusera på kärnvapenfrågan under temat "Nedrustning och kärnvapenhot".

Huvudtalare är Henrik Salander, ambassadör och bl a f d generalsekreterare i den s k Blix-kommissionen. Även FN-förbundet finns representerat i talarstolen (genom undertecknad).

KL 15.00 i ”Satelliten” Alfartvägen 4 Sollentuna Centrum

Varmt välkomna!

Kärnvapen i Almedalen

2010-07-06T11:18:00.003+02:00

NPT-konferensen må vara över för denna gång, men det finns visst en del kärnvapen kvar att diskutera om även i fortsättningen. Samtliga samarbetspartners bakom denna blogg syns under politikerveckan i Almedalen, inte minst på det s k "Säkerhetspolitiska Sommartorget".

På onsdag 7/7 kl 20 kommer en s k "debattboxning" på temat "taktiska kärnvapen i Europa" att utkämpas på detta torg mellan Jens Petersson (Svenska FN-förbundet) och Fredrik Westerlund (FOI).

På torsdag 8/7 kl 16.30 hålls ett bredare seminarium om kärnvapenfrågan med medverkan av bl a Petra Tötterman Andorff (IKFF) och Gunnar Westberg (SLMK).

För er som inte är i Almedalen så kan vi gladeligen berätta att seminarierna sänds live via hemsidan ovan.

Nuclear Abolition Day 5 juni

2010-06-04T11:05:00.005+02:00

I morgon är det Nuclear Abolition Day - en global dag för att uppmärksamma behovet av ett förbud mot kärnvapen. Kärnvapen tillsammans med klimathotet är de absolut största hoten mot mänskligheten idag och kärnvapen som är löjliga och oanvändbara - såväl militärt som politiskt kan förbjudas med en konvention. Vi har sett hur andra vapensystem tidigare har förbjudits, kemiska och biologiska vapen, personminor och nu senast klustervapen. De processer som har lett fram till dessa förbud har tagits emot som prematura och naiva, på samma sätt tas kärnvapenkonventionsprocessen emot idag. Det är inte naivt och prematurt med en konvention, tvärt om - det är nödvändigt och fullt möjligt!

Fira Nuclear Abolition Day i morgon, kom till Medborgarplatsten kl 12 och visa ditt stöd för en kärnvapenfri värld. Senare i morgon (kl 19.99) beger du dig till Southside pub, Zinkensdamm för att lyssna på musik (Peter Morén från Peter, Bjorn And John, Henrik Salander från 60-talsbandet The Hounds, Edith Backlund och Frida Franzén) få dig ett gott skratt (kritikerrosade komikern Agneta Wallin) och inspirerande tal från de arrangerade organisationerna IKFF och SLMK.

Välkommen!

Josefin Lind, SLMK

Ett steg framåt i rätt riktning

2010-05-30T18:10:00.003+02:00

En rapport från sista dagen av NPT översynskonferens

Översynskonferensen blev en nagelbitare in i det sista. På fredag förmiddag träffades alla delegater samt civila samhället och media för konferensens sista session. Detta möte blev dock uppskjutet både en och två gånger. Ovissheten var stor över vad som pågick bakom kulisserna. Först klockan tre på eftermiddagen återsågs alla deltagare igen i Generalförsamlingen, och då stod det klart att alla länder hade enats om ett slutdokument.

Det framlagda slutdokumentet av NPT presidenten Cabactulan består av två delar: en översikt som överblickar tidigare och nuvarande åtaganden under NPT av medlemsländerna samt en handlingsplan som inbegriper kommande åtaganden under avtalet. Länderna enades om handlingsplanen men inte översikten, varför Cabactulan har åtagit sig ansvaret för denna del genom en markerande fotnot i början av dokumentet. Det innebär förstås också att innehållet i översikten inte är bindande för medlemsländerna.

Trots besvikelsen över att handlingsplanen nu är betydligt svagare än det första utkastet, finns det några ljuspunkter i slutdokumentet som omnämns nedan.

Humanitära aspekten: Samtliga medlemsländer medger att användning av kärnvapen leder till katastrofala humanitära konsekvenser, och att samtliga stater ska under alla omständigheter lyda internationell lag, inklusive internationella humanitära lagar. Detta tillägg understryker därmed den Internationella Domstolens rådgivande uttalande från år 1996 om kärnvapens (o)laglighet. Tillägget kan tyckas vara en självklarhet för oss från det civila samhället, men har varit långt ifrån lätt att genomdriva.

Mellanöstern: Att arbeta konkret för infriandet av Mellanösternresolutionen från 1995 års Översynskonferens var ett av de största spörsmålen under denna konferens. Ett tag tycktes det som att hela slutdokumentet skulle stå eller falla med frågan om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Den slutliga överenskommelsen blev därmed också en av de största framgångarna i slutdokumentet, som nu uppmanar till en konferens mellan berörda parter under år 2012 för att diskutera konkreta steg mot en kärnvapenfri zon. Kruxet är dock att Israel inte har varit med i förhandlingen och därmed inte heller har någon skyldighet att följa överenskommelsen. Förhoppningsvis kommer det internationella trycket att vara så stort att samtliga aktörer i Mellanöstern kommer att delta.

Konventionen: Ett juridisk bindande avtal för kärnvapennedrustning och icke-spridning omnämns i översikten men inte i handlingsplanen, till skillnad från det första utkastet. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons fem-punkts-plan för kärnvapennedrustning ”noterades” i slutdokumentet, men banade inte heller väg fram till handlingsplanen. Rekommendationen om en konferens år 2014 under ledning av Generalsekreteraren för arbetet mot en konvention raderades helt i slutdokumentet. Kärnvapenkonventionen har dock omnämnts flitigt av ett stort antal länder som ett nödvändigt instrument till total nedrustning under konferensen.

Hos oss i det civila samhället har pendeln rört sig mellan positivism och pessimism under den senaste månaden, med övervikt mot det senare under sista veckan. Vi har ändå inte gått ifrån Översynskonferensen tomhänta. Non-Aligned Movement (NAM), med dess 118 medlemsstater, har utlovat i sitt slutanförande att driva linjen om en kärnvapenkonvention. Trycket för en kärnvapenfri värld har varit högst närvarande under denna konferens. Kuba uttalar sig mycket riktigt om resultaten i sitt slutanförande: ”It’s neither time for rejoice, nor pessimism and disheartedness”. Omvärlden är redo att ta Obamas tal från Prag på allvar och förväntar sig att löften ska omvandlas till konkret handling. Budskapet till P5 från andra länder är enkelt – vi tar nedrustning på allvar!

Wenjing Tao/ Svenska Läkare mot Kärnvapen

Enighet om slutdokumentet

2010-05-29T00:04:00.003+02:00

Staterna har nu enats om ett slutdokument som visserligen inte är det starkaste man kan tänka sig, men som ändå innebär en överenskommelse. Dokumentet hade kunnat innehålla starkare nedrustningsåtaganden, men kärnvapenstaterna har under veckan ansträngt sig till sitt yttersta för att inte behöva lova för mycket. Se hela dokumentet här.

Nästa vecka hålls en rad olika aktiviteter som blickar tillbaka på översynskonferensen.

Den 1 juni kl 8.30-9.30 bjuder IKFF in till Frukost för Fred, tema nedrustning, på Norrtullsgatan 45 i Stockholm.

3 juni arrangerar Nätverket för Kärnvapennedrustning ett seminarium (kl 18-20 på ABF i Stockholm) som utvärderar översynskonferensen. Medverkar gör Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihets generalsekreterare Petra Tötterman Andorff, Henrik Salander, ordförande Middle Powers Initiative, och nedrustningsambassadör Maj-Britt Theorin. Leonore Wide från Svenska Läkare mot Kärnvapen modererar.

5 juni är det Nuclear Abolition Day, en global dag för kärnvapennedrustning. 12-14 hålls en manifestation på Medborgarplatsen Stockholm (arrangör är Nätverket för Kärnvapennedrustning) och på kvällen (19-01) bjuder IKFF och SLMK in till fest på Southside Pub, Zinkensdamm. På scen står bland annat Peter Morén från Peter, Bjorn And John och Henrik Salander från 60-talsbandet the Hounds.

Varmt välkomna!

Emma Rosengren, IKFF

Konsensus till varje pris?

2010-05-28T18:12:00.005+02:00

En direktrapport av Svenska Läkare mot Kärnvapen från NPT översynskonferens

Under de två senaste dagarna har NPT mötet varit stängd för det civila samhället och media. Delegaterna har under ledning av NPT presidenten Cabactulan gått igenom slutdokumentet – sektion för sektion och paragraf för paragraf i den 30-sidiga sammanställningen. Vi från det civila samhället har snällt fått vänta utanför dörrarna, och samlat vår information från korridorsnack, småträffar med delegationer och NGO samhällets egen stolthet – tidningen News in Review från Reaching Critical Will som troget varje morgon stöter och blöter nyheter från NPT konferensen.

Debatten under de sista dagarna tycks ha fortsatt på samma spår där parterna har fastnat i att argumentera för sina ståndpunkter istället för att förhandla fram ett gemensamt slutresultat. Den positiva och framåtblickande stämningen under mötets första veckor har bytts ut mot skepticism och ovisshet. Det har rått en förvirring bland delegaterna kring hur mötet ska kunna drivas framåt under denna korta tidrymd. I synnerhet när ingen av parterna tycks vara villiga att kompromissa och mötas halvvägs, vilket har utmynnat i långa sittningar fram till småtimmarna. Det blev därför en lättnad när en ny reviderad version av slutdokumentet utkom igår eftermiddag. Delegationerna har under kvällen fått återgå till sina länder för att fria eller fälla detta omdiskuterade verk.

Dokumentets stora spörsmål är väsentligen detsamma; handlinsplanen för nedrustning, IAEA och tilläggsprotokollet, exportkontroll av teknologi, non-compliance och inte minst Mellanösternresolutionen från 1995 års NPT översynskonferens om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Vad som kan betraktas som ett framgångsrikt resultat från denna konferens är svårdefinierad. Ett misslyckat resultat för vissa länder är en framgång för andra. De flesta är eniga om att ett konsensusdokument är målet med konferensen, oavsett innehåll. För oss som är fullt inriktad på nedrustning, pekar dock slutdokumentet redan mot ett misslyckande. P5 har framgångsrikt skurit ner handlingsplanens alla viktiga punkter som pekar på konkreta steg mot nedrustning, medan Non-Alignment Movement (NAM) har fått backa sakta men säkert. Oavsett om slutdokumentet betyder ett litet steg framåt från översynskonferensen år 2000 eller i värsta fall ett steg bakåt, så förblir vi i det civila samhället besvikna över hur litet som har hänt på ett helt årtionde. Det är troligt att ett eventuellt konsensusdokument kommer att presenteras som en stor framgång för omvärlden, även om det verkliga resultatet är magert. Detta till trots, har vi sett uppmuntrande framsteg göras under konferensen. Vår uppgift från det civila samhället blir att peppa våra makthavare så att framstegen från konferensen omvandlas från vackra ord till målinriktad handling! Fortsättning följer…

Wenjing Tao /Svenska Läkare Mot Kärnvapen

Frustrerad optimism sista dagen

2010-05-28T10:33:00.001+02:00

FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic bloggar direkt från NPT:

Jag funderar alltid över världen när jag är i FN. Nedrustning och icke spridning av kärnvapen och massförstörelsevapen är avgörande för mänskligheten. Översynen av ickespridningsavtalet NPT kräver politiskt ledarskap. Konferensmiljön i New York präglas av att många stater upprepar vad de sagt under tre veckor. Nu är det hög tid att få ner det på papper och gå till beslut. Egentligen är det bara en dag kvar. NGO:s försöker på olika sätt följa konferensen men får inte ens komma in i konferenssalen. Själv känner jag en frustration över att diplomaterna inte lyckats komma längre trots tre veckors mötestid. Det är obegripligt.

Än märkligare blir det att hela konferensens eventuella slutdokument står och faller med resolutionen från 1995 om en kärnvapenfri zon i mellanöstern och frågan om hur den ska förverkligas i praktiken.

Visst det är rimligt med tidsgränser för nedrustning, och att en konferens om kärnvapenfri zon i Mellanöstern hålls och att negativa säkerhetsgarantier ska finnas i ett avtal. Visionen om en kärnvapenkonvention borde också omnämnas. Detta är viktiga delfrågor i arbetet för en kärnvapenfri värld, delfrågor som är så komplexa att de skymmer att grundproblemet egentligen är mycket enkelt. Kärnvapen har använts i Nagasaki och Hiroshima med förödande verkan. Vi har också varit minuter ifrån ett kärnvapenkrig då tekniken och mänskliga faktorn har felat. Vi kan inte fortsätta leva under detta hot.

Trots våra tydliga krav på USA vill jag ändå framhålla att USA åtminstone aktivt arbetar för att konferensen alls ska mynna ut i ett slutdokument.

Jag är fortfarande optimist och tror att det ska bli ett slutdokument som trots allt tar några steg framåt i riktning mot en kärnvapenfri värld. Vi vet snart, men till dess håller vi tummarna.

Aleksander Gabelic
ordförande
Svenska FN-förbundet

Kräv mer av USA, Bildt!

2010-05-27T13:13:00.003+02:00

Gästbloggare: Aleksander Gabelic, Ordförande i Svenska FN-förbundet

Världssamfundet har under alltför lång tid demonstrerat sin oförmåga att göra framsteg på nedrustningsområdet. Nya ansträngningar görs nu under den FN-konferens om icke-spridningsavtalet som avslutas den här veckan i New York.

FN-mötet genomförs i en tid av visst hopp. Den amerikanske presidenten Obamas löften om förändring har fått genomslag också på nedrustningsområdet i och med undertecknandet av ett nytt START-avtal med Ryssland i april. För att vinna trovärdighet krävs dock att USA tar ytterligare steg. Det förutsätter påverkan från andra stater. Sverige skulle kunna vara en sådan.

Carl Bildt har en svensk tradition av nedrustningsvänliga utspel att förvalta. Den svenske utrikesministern uttalade sig senast sig i ett linjetal i Paris i vintras och i en artikel med sin polske kollega Radik Sikorski i New York Times i februari. Bildts hållning har flera förtjänster men hans inställning till USA:s taktiska kärnvapen i Europa är problematisk.

Sedan kalla kriget har USA ett mindre antal taktiska kärnvapen utplacerade i ett halvdussin europeiska länder, däribland våra fyra EU-vänner Tyskland, Belgien, Nederländerna och Italien. Just dessa fyra länder har inte bara vapnen utplacerade på marken utan dessutom i form av ett ”nuclear sharing”-arrangemang där de amerikanska kärnvapnen placeras på dessa fyra icke-kärnvapenstaters egna stridsflygplan.

De inblandade länderna tassar i en mörkgrå zon i förhållande till icke-spridningsfördraget och deras agerande riskerar att skapa en olycklig praxis för tolkningen av avtalet. Kina skulle tidigare med samma rätt ha kunnat låna ut sina kärnvapen till Nordkorea, eller Ryssland till diktaturens Vitryssland. Trots det har kritiken mot USA:s samarbete med sina Nato-allierade på detta område uteblivit – tills nu. I Tyskland har såväl utrikesministern som parlamentariker uttalat att man vill se ett tillbakadragande av de amerikanska vapnen. Även i Belgien och Nederländerna börjar protestkören att växa i styrka.

Sverige borde vara en självklar röst mot USA:s kärnvapennärvaro i Europa. Men i stället för att kräva ett ensidigt amerikanskt tillbakadragande väljer Bildt och Sikorski att koppla frågan om de taktiska kärnvapnen i Västeuropa till frågan om Rysslands kvarvarande taktiska kärnvapen på rysk mark. På så vis legitimerar de två utrikesministrarna att de amerikanska vapnen får användas som ett förhandlingskort. Det är oklokt och en logisk kullerbytta.

För det första bör man, hur illa man än tycker om de ryska vapnen, skilja på äpplen och päron. De ryska vapnen finns inom Rysslands gränser och strider inte mot icke-spridningsavtalet. För det andra är det motsägelsefullt att Nato å ena sidan under ett par decennier har upprepat att Ryssland inte längre är en fiende medan man å andra sidan ändå tycks se de taktiska kärnvapnen som riktade mot Ryssland. För det tredje har Bildt rätt i att dessa vapen inte fyller något försvarbart eller förnuftigt syfte. Därför kan och bör de skrotas utan dröjsmål eller villkor från vare sig USA eller Ryssland.

Västeuropa bör samtidigt klargöra för Ryssland att man vill ha landet som en god granne och markera att de stora mängder taktiska kärnvapen som Ryssland behåller i vårt närområde, om än på rysk mark, utgör ett hinder mot såväl goda relationer som möjligheterna till global nedrustning.

USA och Tyskland skulle, om man ser om sitt eget hus, med större tyngd kunna kräva att Iran samarbetar i frågan om landets kärnenergiprogram. Bara genom att föregå med gott exempel kan väst skapa den legitimitet som krävs för att nedrustningsarbetet ska bli en angelägenhet för alla länder. Därför måste även Sverige kräva att USA och Nato går före och skrotar sina taktiska kärnvapen – och att Ryssland följer efter. Det skulle innebära ett viktigt steg i riktning mot en kärnvapenfri värld.

Aleksander Gabelic
Ordförande i Svenska FN-förbundet

Första utkastet av slutdokumentet ute

2010-05-25T21:32:00.007+02:00

Igår natt släppte presidenten för NPT RevCon ett första utkast över slutdokumentet. I förordet har han sammanfattat en slutlig deklaration med 10 punkter. Som svar på detta dokument har NGO sammanslutningen Abolition 2000 publicerat en egen ”Final Declaration” med utgångspunkt från originalet. Nedan finner ni den officiella texten i jämförelse med Abolition 2000:s. Gissa vilken som är vilket! Hela rapporten hittar Du på http://www.reachingcriticalwill.org/

Final Declaration to the NPT version 1

Reiterating their commitment to the effective and full implementation of the objectives of the Treaty, the decisions and resolution on the Middle East of the 1995 Review and Extension Conference and the Final Document of the 2000 Review Conference,

Seeking to achieve the peace and security of a world without nuclear weapons,

Recognizing that the Treaty is essential to international peace and security, and to the achievement of nuclear disarmament and of general and complete disarmament under strict and effective international control,

Acknowledging the grave dangers that are inherent in the continued existence of nuclear weapons,

Reaffirming that universal adherence to the Treaty would greatly strengthen international peace and security,

Firmly convinced of the importance of maintaining an acceptable balance of mutual responsibilities and obligations among all States Party to the Treaty,

Reaffirming the fundamental importance of full and strict compliance by all States with all provisions of the Treaty, and recognizes that full implementation of all provisions of the Treaty is essential to preserve the integrity of the Treaty and continuation of trust among States parties,

Determined to advance global nuclear disarmament, to prevent the proliferation of nuclear weapons or nuclear explosive devices, and to promote peaceful uses of nuclear energy,

Recognizing the vital role of safeguards implemented by the International Atomic Energy Agency in verifying the peaceful uses of nuclear energy by all States Party to the Treaty,

Underscoring their determination to improve the implementation of the Treaty and to strengthen its authority,

Final Declaration to the NPT version 2

Iterating, for the first time, their collective commitment to commence negotiations now on a nuclear weapons convention, backed by a strong system of verification, as proposed by the Secretary-General of the United Nations in his five-point plan on nuclear disarmament,

Seeking to achieve the peace and security of a world without nuclear weapons as a near-term goal, not a far-off vision,

Recognizing that a nuclear weapons convention is essential to international peace and security, and to the achievement of nuclear disarmament and of general and complete disarmament under strict and effective international control,

Acknowledging that the atomic bombings of Hiroshima and Nagasaki in August 1945 were crimes against humanity, and that nuclear testing and uranium mining have had a catastrophic impact,

Reaffirming that universal adherence to a nuclear weapons convention would greatly strengthen international peace and security,

Firmly convinced of the importance of maintaining forever a world without nuclear weapons,

Reaffirming the fundamental importance of full compliance with article VI of the Treaty, which requires all States to negotiate nuclear disarmament, including by means of a nuclear weapons convention,

Determined to advance global nuclear disarmament, to prevent the proliferation of nuclear weapons, to promote renewable energy sources, and to redirect nuclear weapons expenditure towards achieving the Millennium Development Goals,

Recognizing the vital role of the International Renewable Energy Agency in ensuring a sustainable future,

Underscoring their determination to transform the rhetorical vision of a world without nuclear weapons into a reality without further delay,

Sista spurten – men blir det något mål?

2010-05-25T17:50:00.003+02:00

Under NPT:s sista vecka är det upp till bevis som gäller. Under förra veckan har arbetspapper från de tre Main Committees (MC) och deras arbetsgrupper sammanställts och reviderats i flera omgångar. Dess innehåll har sammanfattats i tidigare blogginlägg. Natten till idag presenterades ett första utkast till konferensens slutdokument, en sammanställning av resultaten från de tre kommittéerna. Ingen av dessa dokument har nått consensus i sina respektive kommittéer, så det kommer att bli intressant att se vilka kort konferensens president, Libran Cabactulan (Filippinerna), har i bakfickan för att samla delegationerna i ett gemensamt slutdokument. Under hela gårdagen pågick diskussioner kring innehållet i kommittéernas arbetspapper.

I Main Comittee 1 som arbetar med nedrustning är det tydligt att delegationerna är uppdelade i två block – de som vill se nedrustning och de som absolut inte vill. En efter en tog kärnvapenstaterna Frankrike, USA, Storbritannien och Ryssland till orda för att urvattna den redan försvagade huvudrapporten och den 24 punkters handlingsplan. Staterna är till och med rädda för något som kan tolkas som en antydan till tidsbundenhet. Ja till nedrustning – så länge det är ett evighetsprojekt! Storbritanniens som hittills har hållit låg profil, tycks ha fått order från hemmaplan och svansar nu bakom USA och Frankrike i målet för en värld där säkerhetsrådets medlemmar får äga kärnvapen - men ingen annan. Den femte medlemmen av P5, Kina, stöttade å andra sidan icke-kärnvapenstaterna i en juridisk bindande försäkring om ”no-first-use” av kärnvapen samt stod positiva till förhandlingar om en konvention som totalförbjuder kärnvapen. Det tycks inte hjälpa att en majoritet av världens länder, som individuellt, via Non-Alignment Movement (NAM) eller New Agenda Coalition (NAC), riktar stark kritik mot P5:s åtaganden eller brist på åtaganden. Avsaknaden av politisk vilja från kärnvapenstaterna smular ner en konkret handlingsplan till tom retorik. Återigen är EU en besvikelse i dessa sammanhang, vars uttalande är en balansgång mellan kärnvapenstater och icke-kärnvapenstaters viljor. Det är rent ut sagt oförskämt att två länder får demonstrera sin makt över resterande 25 länder. Det är dags för icke-kärnvapenstater i EU att stå på sina egna ben i kärnvapenfrågan!

Wenjing Tao /Svenska Läkare Mot Kärnvapen

A little less conversation a little more action – Tack!

2010-05-25T14:52:00.001+02:00

Sedan det nya START-avtalet mellan USA och Ryssland blev officiellt har NGO:s uttryckt oro för en farlig trend här i USA. Många amerikaner verkar tro att USA jobbar för en aktiv kärnvapennedrustning och att President Obama har tagit hand om frågan nu. Få är medvetna om att USA nyligen klargjort att de ska investera 80 miljarder dollar inom det närmaste decenniet i moderniseringen och upprätthållandet av kärnvapen. Detta rimmar inte så bra med USA:s retorik som får allmänheten att tro att landet aktivt jobbar för att eliminera kärnvapen.

Att framställa Nordkorea och Iran som ”farliga” stater, vilket ger en uppfattningen om att vissa länder är bättre lämpade att ha kärnvapen än andra, är också något vi har sett mycket av i både retorik och media. Inte minst i nyproducerade dokumentärfilmer som Countdown to Zero och Nuclear Tipping Point där spridning av kärnvapen och terrorism framstår som det största hotet. Dessa filmer har även okritiskt uppmuntrats av andra västerländska länder. I andra delar av världen ser dock hotet annorlunda ut. Att USA till exempel inte utesluter att använda kärnvapen mot Iran eller Nordkorea är inget jag hört andra länder kommentera under konferensen, förutom Iran såklart. Att hota att använda kärnvapen är också ett sätt att använda dom.

Om nu kärnvapenländerna verkligen vill avskaffa sina kärnvapen undrar man varför dom är så rädda för en kärnvapenkonvention. På kontoret har vi roat oss med att lägga märke till ett mönster; ju lyxigare informationsmaterial länderna har om kärnvapennedrustning, desto fler kärnvapen har dom oftast. Det är viktigt att se igenom retoriken (i vissa fall överraskande likt propaganda) och det är civila samhällets uppgift att hjälpa allmänheten att göra det. Nu är det sista veckan av konferensen och det vi önskar att se nu är mer rock n’roll i förhandlingsrummen. Vi uppmanar till ”a little less conversation a little more action”.

Emma Bjertén, IKFF i New York

Ban vädjar till NPT-delegaterna

2010-05-25T10:21:00.008+02:00

Vid en pressbriefing igår framförde FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon via medierna en vädjan till delegaterna vid NPT-konferensen.

- Vi har nått en avgörande fas i förhandlingarna. Tiden är nu mogen för att nå en överenskommelse, konstaterade Ban.

- Jag uppmanar delegationerna att vara pragmatiska och lägga retoriken åt sidan och att se bortom sina egna snäva nationella intressen, fortsatte Ban.

Ban noterade vidare att insatsen är för hög för att vi ska ha råd med ännu ett misslyckande, såsom skedde vid förra NPT-konferensen 2005 och avslutade sin vädjan med att säga:

- Världen ser på. Folk vill ha en säkrare värld, en värld fri från kärnvapen, en värld i vilken de slipper frukta spridning av kärnvapen eller nukleär terrorism.

Ban pekar (diplomatiskt nog) inte ut någon särskild stat som varandes icke-konstruktiv vid konferensen, men han noterar att det funnits konstruktiva förslag inom alla tre NPT-benen (nedrustning, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnkraft). Han noterar vidare att det, som förväntat, har funnits olika viljor.

Inom nedrustningsområdet har ett förslag till sluttext mejslats fram inom Main Committee I. Denna text kan sägas ha varit ett försök till en kompromiss mellan nedrustningsvännerna och kärnvapenstaterna och på flera punkter fick kärnvapenstaterna sin vilja igenom. Detta till trots rapporterar nu NGO:er på plats att kärnvapenstaterna inte är nöjda ens med detta urvattnade dokument. De vill spä på med några bassänger till, allt för att de inte ska bli uppbundna vid annat än att fortsätta att tala vackert om en kärnvapenfri värld.

Jens Petersson, Svenska FN-förbundet

foto: UN Photo, Ban Ki-moon vid presskonferensen 24 maj.

På nedrustningsfronten intet nytt

2010-05-21T10:09:00.006+02:00

Igår skrev jag om nedrustningsdiskussionerna inom den första kommittén, och om de försvagningar inom nedrustningsområdet som har presenterats i det andra arbetspappret. Försvagningarna är ett resultat av att kärnvapenstater och de stater som står under kärnvapenparaplyer argumenterar för att tiden ännu inte är mogen för varken deadlines eller ett juridiskt ramverk som garanterar kärnvapennedrustning.

Nu har även den andra kommitténs arbetspapper diskuterats och det är tydligt att positionerna inte är lika låsta när det kommer till icke-spridning. Även om det andra utkastet gällande icke-spridning skiljer sig något från det första går det inte lika långt ifrån ursprungspappret som inom området nedrustning. Båda utkasten om icke-spridning utesluter dock frågan om Mellanöstern.

Diskussionerna fortsätter även i den tredje kommittén. Fokus tenderar här att hamna på detaljer och specifika formuleringar, men konsensus verkar inte vara långt borta.

Det är uppenbart att det är lättare för staterna att nå konsensus när det gäller icke-spridning och fredlig användning av kärnkraft än om just nedrustning. Om inte det tredje arbetspappret om nedrustning blir starkare än det som nu diskuteras kommer vi inte att röra oss framåt i arbetet för en kärnvapenfri värld. Snarare skulle vi röra oss bort från de 13 punkter som staterna enades om 2000, genom ännu svagare formuleringar och åtaganden.

De 24 punkter som i nuläget förhandlas rymmer ännu fler kryphål och svagheter än de 13 punkterna. Inte heller erbjuder de möjlighet för verifikation, vilket är nödvändigt för att vi nästa gång NPT ses över ska kunna veta om vi har kommit någonstans. För att konferensen skall komma att betraktas som konstruktiv måste civila samhällets organisationer och stater nu arbeta tillsammans för att skapa den politiska vilja som krävs för att lämna avskräckningspolitik till historieskrivningen. Vi måste komma längre än vi gjorde år 2000. Som det ser ut nu kommer vi inte att göra det.

Emma Rosengren

Oenighet om nedrustningsåtaganden

2010-05-20T12:37:00.003+02:00

I New York diskuteras just nu de olika kommitteernas arbetspapper. Stora meningsskiljaktigheter har redan uppstått, framförallt om det som civila samhällets organisationer har drivit sedan länge – en tidsplan med tydliga deadlines för nedrustning.

Nedrustning regleras under artikel VI i NPT. Denna artikel är idag inte särskilt tydlig, och framförallt finns det ingen tidsram eller några hållpunkter mot vilka det går att mäta om åtaganden har uppfyllts. Till skillnad från NPT:s andra ben – icke-spridning och fredligt användande av kärnkraft – är nedrustningsdelen mycket mindre specifik och nedrustning är något som förväntas ske ”in good faith”.

Det första arbetetpappret som presenterades av ordföranden för main committee 1 i fredags betonade vikten av en tidsplan för nedrustning. Det gick till och med så långt att det krävde att särskilda konferenser och andra formella processer skall bidra till just nedrustning. Just nu håller dock flera av de viktiga beståndsdelarna i detta papper på att trasas sönder.

I diskussioner om just en tidsplan gick Frankrike så långt att de påstod att deadlines för nedrustning endast skulle vara något artificiellt, att de enbart skulle upprättas utan att någonsin följas. USA och Ryssland argumenterade på ett liknande sätt. Bland icke-kärnvapenstaterna är det dock många som förespråkar tydliga deadlines för nedrustning. Till dem hör bland annat Indonesien, Mexiko, Brasilien, Filippinerna, Kanada och Nya Zeeland.

Efter diskussionen om en tidsplan för nedrustning presenterades ett mycket försvagat arbetspapper som till stor del var en kompromiss mellan de olika ståndpunkter som lyftes fram i debatten. I det nya pappret är flera av de konkreta punkter som syftade till kontrollerad och tidsbegrändas nedrustning ändrade, och luddiga formuleringar med frivilliga åtaganden står nu i fokus.

Artikel VI är den artikel i NPT som fortfarande inte har blivit uppfylld. För att översynskonferensen ska leda framåt måste kärnvapenstaterna inse sitt eget ansvar och inte bara betona vikten av icke-spridning.

Emma Rosengren

Samvaro kräver regler

2010-05-18T21:43:00.002+02:00

När jag var ung sågs kärnvapen som det största hotet mot mänskligheten. Idag oroas unga mer av klimatet. Båda två har gemensamt att de är av människan påverkbara företeelser som kan avsluta människans besök på jorden.

1945 släppte USA två atombomber över Japan. När året var slut hade 230 000 människor dödats. Många fler var skadade för livet. 1970 trädde avtalet om icke-spridning av kärnvapen ikraft. Idag vet vi att avtalet har misslyckats. De som då hade kärnvapen har skaffat sig fler och länder som inga hade har det idag.

För mig stavas misslyckandet brist på fungerande regler. Regler behövdes i barnkammaren där jag växte upp som yngre i syskonskaran. Regler behövs för ett umgänge där det inte är den starkes rätt som ska råda. Det kommer alltid att finnas konflikter. Men om människan har institutioner och regelverk som ger påföljder mot de som bryter mot dem, kan vi ändå samexistera någorlunda civiliserat. I svenska domstolar hade vi i fjol 175.000 konflikter som fick en lösning. Länder emellan är det dock sämre med regelverken. Israel, Pakistan, Indien och Nordkorea har inte skrivit under icke-spridningsavtalet för kärnvapen. FN kan därför inte kontrollera dem. Och några sanktioner mot de ursprungliga kärnvapenländerna som skaffat fler har inte skett.

Det är av yttersta vikt att förbjuda kärnvapen. Just som kemiska och biologiska vapen har förbjudits. Vägen mot ett förbud kan tyckas lång men det finns delmål på vägen:

- Alla länder bör skriva under på att inte vara det första som använder kärnvapen.

- Alla kärnvapenstater förbinder sig att inte använda kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat.

- Alla kärnvapenstater förbinder sig att inte utveckla nya kärnvapen.

I FN i New York pågår just nu NPT-konferensen där världens ledare diskuterar hur kärnvapen på sikt ska förbjudas. Jag deltog själv på mötet häromveckan. Världens folk har en tydlig vilja att så ska ske. Men i allt för många länder har folket ingen talan.

Världssamfundet uträttar mycket idag men bristen på bindande regelverk gör fortfarande världen till en osäker plats att leva på. FN kan nämligen, precis som EU, inte få större makt än vad vi är beredda att lämna ifrån oss.

Jens Orback
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Iran rättar in sig i ledet, eller?

2010-05-18T09:50:00.003+02:00

Svenska medier har under det senaste dygnet med rätta rapporterat en hel del om Brasiliens och Turkiets insats för att förmå Iran att göra en liten eftergift i landets konflikt med omvärlden.

Svenska Dagbladet har en god sammanfattning av dealen.

Jag tycker att det finns anledning att se positivt på uppgörelsen. Samtidigt ska man komma ihåg både att detta inte innebär att konflikten är löst för evigt och att Irans agerande hittills inte har varit konstruktivt. Det erbjudande landets ledning nu förefaller acceptera är i stort sett samma rimliga erbjudande som säkerhetsrådet kommit med tidigare och som då förkastats.

Men kanske var det kanske just en ny, brasiliansk-turkisk, mellanhand som behövdes för att Ahmadinejad denna gång skulle acceptera uppgörelsen utan att själv tappa ansiktet?

Jens Petersson, Svenska FN-förbundet

Arbetet sätter igång på allvar

2010-05-17T15:13:00.004+02:00

Till ljudet av tutande bilar varvat med sirener och alla andra ljud som hör en storstad till har jag nu vaknat upp i New York den sista morgonen den här gången. Den tredje veckan är här och nu sätter förhandlingarna igång på riktigt och det mesta av arbetet kommer att ske bakom låsta dörrar. Nu är det upp till staternas representanter att leverera konkreta åtaganden för att nå en kärnvapenfri värld, och civila samhället får vänta utanför de flesta av mötena. Därför känns det inte helt hopplöst att åka hem, även om jag gärna hade varit kvar de sista två veckorna också.

I fredags presenterades de arbetstexter som de tre kommittéerna har skrivit, och konferensens riktiga arbete är nu igång. Texterna kommer under de kommande två veckorna att stötas och blötas, för att förhoppningsvis den 28 maj ha det konsensusstöd som krävs. De tre arbetspappren syftar tillsammans till att hantera och stärka de tre ben som NPT står på; nedrustning, icke-spridning och fredligt användande av kärnkraft. En mer utförlig analys av dem följer inom kort.

Det är dock inte bara i FN:s högkvarter i New York som kärnvapenrelaterade aktiviteter pågår. I fredags skickade Obamaadministrationen nya START till senaten för ratificering. Med dokumentet skickades också en rapport som handlar om hur landet ska garantera kärnvapnens framtid efter ratificeringen, hur USA ska kunna upprätthålla ett säkert och pålitligt kärnvapenlager och hur kärnvapen ska moderniseras. Rapporten garanterar investeringar av 80 miljarder dollar för moderniseringsändamål, vilket kan ses som ett sätt att motivera senaten att ratificera nya START. Frågan är om ratificeringen är värd 80 miljarder dollar?

Frågan om NPT:s framtid avgörs alltså inte bara under denna översynskonferens. Avtalets framtid är också beroende av de policys som presenteras världen över, inte minst av de befintliga kärnvapenstaterna. Det är orimligt att investera i moderniseringar om det är nedrustning man vill se. Det är oförenligt att arbeta för en kärnvapenfri värld och för att upprätthålla kärnvapenavskräckning som säkerhetspolitisk strategi.

Emma Rosengren, IKFF

(Foto: http://www.flickr.com/photos/joiseyshowaa/4315343941/)

Andra veckans sista dag är här...

2010-05-14T16:38:00.003+02:00

Idag slutar den andra veckan av översynskonferensen. Efter långa, intensiva, frustrerande och inspirerande dagar är det ganska skönt för många av oss på plats i New York att få en välbehövlig paus.

Det verkar som att de tre main committees för arbetet framåt. Inom området nedrustning har de 13 stegen från 2000 diskuterats flitigt, och det har också talats om behovet av en nedrustningsplan för kommande arbete. Icke-spridningsdiskussionen har framförallt fokuserat på hur resolutionen om Mellanöstern från 1995 ska kunna implementeras. I den tredje kommittén fortsätter diskussionerna om fredlig användning av kärnkraft.

Även om kommittéerna snart kommer cirkulera utkast på texter innebär inte detta att vi kan bedöma konferensens utfall än. Flera frågor kommer att fortsätta skapa diskussioner och oenighet. Många stater uttrycker fortfarande frustration över att de fem kärnvapenstaterna inte lyckas leverera nedrustning. Samtidigt som vi ser positiva steg, om än små, är den samlade kapaciteten i de stora kärnvapenstaternas arsenaler enorm. För att konferensen ska komma att betraktas som en framgång måste resultatet vara balanserat, och nedrustning och icke-spridning måste prioriteras lika hårt.

Många representanter från civila samhällets organisationer är fortfarande här, även om flera bara deltog den första veckan. IKFF fortsätter att uppdatera delegater, beslutsfattare och civila samhället och vad som händer genom vårt internationella nedrustningsprojekt Reaching Critical Will. Beatrice Fihn som jobbar på vårt internationella sekretariat i Genève och Ray Acheson som leder nedrustningsarbetet i New York sitter med på alla öppna möten och sammanställer information om vad som händer. De gör ett fantastiskt jobb. Alla rapporter sammanställs i News in Review, en daglig nyhetsrapport som delas ut direkt till delegater och aktivister varje morgon.

I dagens nummer av News in Review skriver jag om hur genusberoende uppfattningar om styrka fortsätter att utgöra ett hinder för nedrustning. Trots att ett flertal internationell dokument och resolutioner ålägger världens stater att öka andelen kvinnor på beslutsfattande positioner i allt internationellt arbete är kvinnor fortfarande underrepresenterade i såväl nationella som internationella fora. Maskuliniserade föreställningar om militärmakt och styrka hindrar inte bara kvinnor från att delta, utan präglar diskussioner och upprätthåller ideal som är oförenliga med nedrustning. Läs mer här!

Emma Rosengren, IKFF

Kritiskt granska, allas skyldighet

2010-05-14T01:10:00.002+02:00

På onsdagen i main committee III (som handlar om fredligt användande av kärnenergi) påpekade den chilenska presidenten att diplomater måste se verkligheten som den är och kan inte hävda tolkningar av icke-spridningsavtalet till de själva tror den är sann för att det passar deras agenda bäst. Han talade främst om fredligt användande av kärnenergi men denna analys kan appliceras på hela den nukleära debatten, framför allt när det kommer till kopplingen mellan nedrustning och icke-spridning. Gällande de beslut som togs under översynskonferenserna 1995 och 2000 är detta särskilt viktigt eftersom inte många av de åtaganden man beslutade om har genomförts utan nya tolkningar av besluten hävdas ideligen. Det är allas skyldighet, såväl diplomaters som journalister och civila samhällets att ifrågasätta och utreda det som påstås vara verkligheten. Det är vår skyldighet att kräva transparens, rättframhet och att kritiskt granska det som sägs och görs.

Några delegationer har gjort just detta, de har krävt en förändring, har ställt frågor och ifrågasatt den retorik som förs i debatterna. Irland och Österrike fortsatte med dessa positiva inslag i main committee III genom att ifrågasätta hur klimatsmart, ofarligt och långsiktigt kärnkraft är. Tjernobylolyckan påverkade miljontals människor och kostade enorma summor att åtgärda. Österrike påpekade dessutom att kärnenergi har aldrig rekommenderatssom en lösning på klimathotet och ifrågasatte hur det kommer sig att det anses vara en lösning under denna konferens? De yrkade alla stater att istället ha en energiförsörjning baserad på ett mer effektivt energibruk och att IAEA med flera kan bistå i att ta beslut om hur energiförsörjningen bäst bör vara planerad. Det är en mycket känslig fråga under konferensen eftersom många länder, med rätta, känner ett hot mot rätten till bruk av kärnenergi för fredliga ändamål. Den inbyggda orättvisan i icke-spridningsavtalet ligger till grund för denna oro.

Main committee I och II visade tydliga linjer mellan de som har kärnvapen och/eller ”fredlig” kärnteknologi och de som vill ha garantier för att inte bli attackerade av det första och vill ha det andra. I båda fallen behöver vi åtaganden och implementering av skyldigheter som präglas av transparens och ärlighet för att bygga en värld som är säkrare och bygger på förtroende och rättvisa.

Under torsdagen fortsätter förhandlingarna i main committee II och III. Solen skiner i New York förhoppningsvis sprider solens strålar lite hopp och energi till alla delegater som sitter långa långa dagar i förhandlingar, officiella som inofficiella.

Josefin Lind, SLMK

Retorik vs Praktik

2010-05-12T17:27:00.001+02:00

Under tisdagen avslutades ländernas allmänna presentationer i Main Committée 1 och arbetet med översynen av artikel 1, 2 och 6 påbörjades. Det var mycket tydligt att många icke-kärnvapen stater fann det frustrerande att nedrustningen av kärnvapen går så långsamt. Både Sydafrika och Irland påpekade att en minskning i antalet inte automatiskt innebär åtaganden att nedrusta. Att kärnvapenstater väljer att dra ner i antal kan bero på ekonomiska, strategiska eller säkerhetsskäl. Det går inte att bedöma en stats vilja till nedrustning enbart på antalet neddragningar utan man måste se till staternas totala agerande och åtaganden.

Det här är något som civila samhället upprepat otaliga gånger. Ett flertal NGO:s har jämfört kärnvapenstaters nedrustningsretorik med deras faktiska agerande och policys rörande kärnvapen. Exempelvis har Hans Kristensen från the Federation of American Scientists (FAS) noterat att det nya START avtalet mellan Ryssland och USA minskar de legala gränserna för utplacerade strategiska vapen, men det minskar inte det faktiska antalet. Avtalet tillåter USA och Ryssland att ha nästan lika många vapen utplacerade som under START från 2002. Ändå för USA och Ryssland fram nya START avtalet som ett bevis på deras nedrustningsvilja här under NPT.

Man måste se till staternas agerande och verkliga åtagande och man måste gå ett steg längre i arbetet med att minska kärnvapens och även konventionella vapens roll i säkerhetsstrategier. I väldigt många av panelerna jag lyssnat på så sammanfattar talarna att ”uppfattningen att kärnvapen skapar säkerhet måste ändras”. Det är emellertid aldrig någon som talar om strategier för att förändra synen på säkerhet. Att ändra från militär säkerhet till mänsklig säkerhet. De strategier som förs fram utgår fortfarande från en världsordning där avskräckning och militär styrka är norm.

Jonathan Granoff, Global Security Initiative, summerade ett seminarium om USAs nya kärnvapenpolicy med orden ”behind all the words, horror and the huge theft of money without reason, purpose or enemy. Nuclear weapons are unworthy of civilization.”

Petra Tötterman Andorff

Andra veckan igång

2010-05-11T14:31:00.002+02:00

När NPT:s andra vecka började och Main Commitee II och III upptog sitt arbete handlade mycket av diskussionerna om icke-spridning och den fredliga användningen av kärnkraft.

I Main Committe II behandlades IAEA:s säkerhetsöverenskommelser och efterföljandet av icke-spridningsåtaganden. Många västerländska stater argumenterade att ett Additional Protocol borde utgöra den nya standarden för det verifikationssystem som icke-kärnvapenstaterna åtagit sig under artikel III. Australien menade att verifikationssystemet är av en evolutionär natur och att ett Additional Protocol behövs för att tackla problemen med odeklarerade kärnaktiviteter.

Denna syn ifrågasattes av många av NAM länderna som menade att tillägg till åtagandena skulle utgöra en omtolkning av NPT. Brasilien argumenterade att det helt enkelt inte är rättvist att implementera starkare verifikationsmekanismer för icke-kärnvapenstaterna så länge inga konkreta steg tagits för att nå målet av en kärnvapenfri värld.

I Main Committee III diskuterades såväl fredlig användning av kärnkraft som problemen med att lämna avtalet. Flera stater resonerade kring lämpliga sätt att bemöta beslut att lämna avtalet och konsekvenserna av detta. Egypten menade dock att försök att begränsa rätten att dra sig ur NPT härrör från samma källa som selektiva förbehåll för nukleärt samarbete.

Dessa spänningar illustrerar de vidare betänkligheter som många icke-kärnvapenstater har kring NPT, nämligen att det är obalanserat och orättvist. Många av de utmaningar som NPT står inför härstammar just från de dubbelstandards som appliceras vid implementeringen av avtalet. Att förstärka avtalets verifikationsmekanismer skulle visserligen vara ett viktigt bidrag till att förhindra spridningen av kärnvapen, men bristen på konkret och mätbar nedrustning från kärnvapenstaternas håll, utbytet av kärnteknologi med stater utanför NPT och fortsatt beroende av kärnvapen för nationell säkerhet bidrar till uppfattningen av obalans.

Brasilien betonade att avtalets inneboende asymmetri är både farlig och ohållbar. För att återupprätta förtroendet för NPT måste dessa frågor bemötas.

Kärnvapenstaterna fortsätter att trilskas

2010-05-10T13:22:00.004+02:00

På fredagen började då det mer substantiella arbetet i main committee 1 med att delegaterna presenterade sina staters positioner i frågan om nedrustning. På eftermiddagen höll representanter från det civila samhället engagerade och rörande tal inför konferensen. Bland de som talade kunde vi se Jody Williams som fick Nobels fredspris 1997 för sitt arbete med landminekonventionen, Hiroshimas och Nagasakis borgmästare samt en som överlevt bombningen i Nagasaki, sk. Hibakusha. Vad som sas i main committee 1 kan läsas i fredagens blogg, kort sammanfattat kan sägas att många icke-kärnvapenstater efterfrågade efterlevnad av de 13 praktiska stegen från 2000 års konferens samt ytterligare förstärkning av dessa. NAC, NAM och Iran med andra formuleringar, efterfrågade dessutom ett omedelbart moratorium för uppgradera och nyproducera kärnvapen. Minskad roll för kärnvapnen i säkerhetsdoktriner efterfrågades också i stor omfattning.

Kärnvapenstaterna å sin sida hade andra synpunkter, USA och Ryssland skröt båda över nya START och hur detta implementerar artikel VI medan flertalet stater inte tyckte att avtalet levde upp till förväntningarna. Det gemensamma uttalandet från P5 vidhölls även under fredagen, icke-spridning är en förutsättning för nedrustning och att andra stater måste skapa möjligheter för nedrustning – genom att inte skaffa kärnvapen. Nedrustningen skjuts därmed till en obestämd framtid. Världen kan inte tvingas sitta och vänta på att kärnvapenstaterna känner sig redo, den stora majoriteten av stater lever dessutom upp till icke-spridningsavtalet och har inte skaffat kärnvapen. Bilden av Mr. Taniguchi Sumiteru, överlevaren från Nagasaki som visade hans sönderbrända rygg vittnade om att vi kan inte sitta och vänta, kärnvapen måste förbjudas nu.

I dag hålls flera spännande sidoevenemang. Bland annat ska det diskuteras hur ratifikationen av nya START och CTBT ska genomföras, hur undermåliga nedrustningsinitativ möjliggör och till och med underlättar militarisering av samhället, huruvida det är möjligt att NATO minskar kärnvapnens roll i sina säkerhetsdoktriner samt kopplingen mellan kärnvapen och utveckling. Dessa sidoevenemang som arrangeras parallellt med konferensen är oerhört viktiga för såväl oss i civila samhället men även för delegaterna som faktiskt dyker upp då och då. De ger olika perspektiv på hur kärnvapen inte kan bemöta de hot mot säkerheten som finns i dag som exempelvis miljökatastrofer med stora flyktingströmmar till följd. Känslan av att kärnvapenfrågan berör alla och inte bara oss här på konferensen blir tydlig genom de engagerade, informativa och vittnesmål och analyser är påtaglig. Kärnvapen är inte en rest från förr, detta hot mot mänskligheten är högst närvarande varje dag, överallt. Det är dags för kärnvapenstaterna att ta sitt ansvar och slutar att trilskas.

Josefin Lind, SLMK

Foto: Chockade överlevande får sig lite ris till livs dagen efter atombombningen av Nagasaki 9 augusti 1945. UN Photo/Yosuke Yamahata

Att kampanja för en kärnvapenkonvention

2010-05-08T00:19:00.003+02:00

En stor fråga för NGOs här är kampanjande för en kärnvapenkonvention. ICAN, IPPNWs ”International Campaign to Abolish Nuclear Weapons”, arbetar under slogan NWC – Nuclear Weapons Convention – Now We Can. Under eftermiddagen idag höll ICAN ett seminarium med Jody Williams, Nobels fredspristagare -97, Gunnar Westberg från Läkare mot kärnvapen, Douglas Rodhe från Middle Powers Initiative och Tim Wright, coordinator för ICAN.

Flera av världens länder som nu möts för att se över och förhandla om NPT hävdar, med kärnvapenstaterna och främst USA i spetsen, att tiden än inte är mogen för en konvention. Douglas Rohde svarade på detta med ett cyniskt: Allvarligt menat? Han förtydligade att kärnvapenländerna diskuterat nedrustning flera decennier nu och framförde: Kom inte och säg att det inte är dags än.

Talarna under seminariet påpekade att vi bör ta lärdom från kampanjandet för förbudet mot landminor. Även då var ett stort argument att tiden inte är mogen. Och även då talades det om att det handlar om vapen som behövs för säkerhet. Det var inte hållbara argument då och är det inte nu heller.

Under ICANs seminarium poängterades flera gånger NGOs roll för att få till stånd en kärnvapenkonvention. Flera av talarna ansåg att det är NGOs ansvar att påverka och trycka på. Och det ordentligt. Det kan vara enkelt att luta sig tillbaka och hålla tillgodo med nya START-avtalet. Men att vara nöjd med den blygsamma nedrustning som START handlar om är att som NGO ha alldeles för låga förväntningar och krav. Panelen framförde även att det faller på NGOs ansvar att se till att det går upp för alla att att kärnvapnens avskaffande är en politisk fråga som handlar om politisk vilja och inte en teknisk fråga samt att det är viktigt att flytta debatten från säkerhet till den mänskliga aspekten av kärnvapenhot. Tim Wright påpekade att något sådant som en ansvarsfull kärnvapenstat finns inte. Att ha kärnvapen är inte ansvarsfullt.

Många länder talar om visioner om en kärnvapenfri värld. Det är fina ord men tar oss inte så långt framåt. Vad som krävs är handling. Barack Obama har tidigare talat om en framtida kärnvapenfri värld som troligen inte kommer infinna sig i under hans livstid. Panelens budskap under eftermiddagens seminarium var mångt i mycket att vi inte kan vänta en livstid. Det är nu världen behöver bli kärnvapenfri och vi kan inte vänta på att den kärnvapenfria världen infinner sig. Det handlar om, precis som ICANs slogan, Now We Can.

Åsa Lindström, medlem i SLMK

Main committee 1, förmiddagsrapport

2010-05-07T18:14:00.001+02:00

Jag sitter och lyssnar på Main committee 1, där NAM har pratat om att deras prioritet ligger i en värld utan kärnvapen. De uttryckte att nya START är ett steg i rätt riktning men att det internationella samfundet hade hoppats på mer. De underströk vikten av att utvecklandet av nya kärnvapen och att kärnvapnens roll i säkerhetsdoktriner inte nämnvärt har minskats sedan 2000 års översynskonferens strider mot NPT:s anda. Vad gäller kärnvapenprov trycker NAM på CTBT som ett steg på vägen mot kärnvapennedrustning och att det är av högsta vikt att avtalet träder i kraft snarast. Negativa säkerhetsgarantier bör dessutom vara bindande enligt NAM.

Schweiz som verkligen har visat framfötterna med att prata konvention fortsatte att visa vad det nukleära skåpet ska stå. De återbekräftade sina åsikter att en konvention eller något i stil med det ska finnas med i slutdokumentet. De pratade även om att de 13 stegen måste revideras och utvecklas. Schweiz fortsatte med att deklarera att alla kärnvapenstater måste avstå från att tillverka nya kärnvapen och att FMCT-förhandlingar måste komma igång i CD. Sist men inte minst ville de se att negativa säkerhetsgarantier bör hamna inom ett legalt bindande dokument.

Egypten talade å NAC:s (och därmed Sveriges) vägnar och tog rättmätig cred för för att 2000 års översynskonferens blev lyckad med antagandet av de 13 stegen. Ett krav på att de ska implementeras framhävdes dock. Ett steg som inte har implementerats är att kärnvapenstaterna skulle ha minskat kärnvapnens roll i säkerhetspolitiken, det har till och med talats om vikten av kärnvapen som försvar gentemot konventionella vapen. USA:s Nuclear Posture Review välkomnas därmed då deras doktriner har tagit detta viktiga steg, enligt NAC. NAC framhävde även vikten av att ett FMCT ska förhandlas fram i CD. NAC talar ganska allmänt men visar ändå tydligt att nedrustning är av högsta vikt och att det är viktigt att staterna tar sitt ansvar och tar reella steg i den riktningen.

Rysslands tal var inte särskilt spännande, de berättade mest vad de har gjort - främst med nya START tillsammans med USA och menar att alla andra länder bör ta samma steg. De hävdar fortfarande att en tredjedel av deras arsenal kommer att nedrustas medan experter hävdar att det bara är ungefär en tiondel. De framåtblickande orden var få men de ville åtminstone se att CTBT träder i kraft snart, att rymden ska hållas vapenfritt. De ville inte sträcka sig så lång som att säga en värld fri från kärnvapen men en värld fri från kärnvapenhot kostade de på sig att visionera om.

Frankrikes tal byggde på att försvara sig mot den kritik avtalet har fått ta emot. De yrkar NPT som INSTRUMENTET för vår gemensamma säkerhet. Det enda de egentligen fick sagt av betydelse var deras förslag att sluta rusta och sluta att producera klyvbart material för kärnvapen. Att nedrusta är också viktigt enligt Frankrike, men då framför allt USA:s och Rysslands arsenaler. De fortsätter att utvärdera sina egna arsenaler men vill inte reducera om inte alla andra kärnvapenstater gör det också. De vill se att CTBT träder i kraft snart och att kärnvapen i säkerhetsdoktriner ska bara ses som självförsvar gentemot vitala intressen. Det viktigaste är dock att stoppa spridning av kärnvapen till främst Nordkorea och Iran.

Sista landet innan lunchrasten (i alla fall för mig) är USA. De talade mest om Obama, visioner, nya START och skröt i största allmänhet. De sa dock att de ska försöka att ratificera CTBT och att de har ökat sina ansträngningar i förhandlingarna om FMCT. Tyvärr underströk USA vikten av icke-spridning betydligt mer än nedrustning. Märkligt nog nämndes inte Iran över huvud taget i talet.

Detta var lite kort (?) vad som har sagts i Main Body 1 so far. I eftermiddag ska jag gå på workshop om konvention, arrangerat av ICAN där vår alldeles egne Gunnar Westberg kommer att delta tillsammans med Rebecca Johnson och Jody Williams.

Josefin Lind, SLMK

Foto: "Ground Zero" i Kazakstan 2010. Här provsprängdes flertalet av de sovjetiska kärnvapnen.

UN Photo/Eskinder Debebe

Dag fyra till ända

2010-05-07T16:06:00.003+02:00

Så var snart första veckan av Översynkonferensen till ända. Under gårdagen avslutades Generalförsamlingens inledande debatt. Flera av gårdagens talare argumenterade för att förändra synen på kärnvapen och säkerhet och poängterade minskning av kärnvapen som en del av säkerhetsdoktriner. Mexikos ambassadör Claude Heller framhöll t.ex. det paradoxala i att stater för sin säkerhet förlitar sig på vapen som hotar mänskligheten. Singapores ambassadör Vanu Gopala Menon noterade i sitt tal att själva innehavet av kärnvapen är av vikt för kärnvapenländernas självbild, prestige och makt samt att vi istället behöver övertyga alla att kärnvapen inte ger ökad säkerhet utan tvärtom och inte heller leder till högre prestige.

Igår höll ryska delegationen en presentation om hur Ryssland uppfyller artkel VI i NPT, alltså vilka åtagande Ryssland gör för nedrustning. Ryska delegationen informerade bl.a. om att Ryssland minskat sina kärnvapen med 25% sedan 1991 och att antalet missiler minskats. De kommenterade även att kärnvapen bör förvaras i de länder som äger dem med hänvisning till USA och europeiska NATO-länder med amerikanska kärnvapen på sin mark. De sa vidare att nästa steg för Ryssland är att ratificera nya START-avtalet samt att Ryssland förväntar sig en amerikansk ratificering av CTBT-avtalet. Då hair-trigger alert, kärnvapen redo att avfyras omgående, ifrågasattes menade ryska delegationen att de inte ser någon risk för att kärnvapen avfyras av misstag. Ryssland avfärdade också ytterliggare transparens från deras sida.

Häromdagen höll USA en liknande presentation angående vad de gör för nedrustning. Även amerikanska representanterna såg nya START-avtalet som ett viktigt steg. De uttryckte att USA vill se en global nedrustning men inte i form av en kärnvapenkonvention. De riktade bl.a. in sig på att amerikanska prioritet är icke-spridning och terrorism samt att USA eftersträvar en ett försvar där kärnvapen har en mindre roll samt en säker och effektiv kärnvapenarsenal.

I världen idag finns det, trots nedrustning, ungefär så mycket kärnvapen att om det skulle falla motsvarande en Hiroshimabomb varje sekund skulle det ta ca en halv dag att utrota all mänsklig civilisation. Sedan skulle det finnas tillräckligt med kärnvapen för att fälla motsvarande en Hiroshimabomb i ytterligare tre dygn. I det sammanhanget är pratet om en en säker, effektiv kärnvapenarsenal utan risk för misstag något svårsmält.

Åsa Lindström, medlem i SLMK

foto: Mexicos FN-ambassaör Heller fångad på bild 2009 av UN Photo/Erin Siegal

Samoa ser det ologiska i ekonomiska prioriteringar

2010-05-06T20:16:00.002+02:00

Igår skrev jag om P5:s gemensamma uttalande. Vad de fem kärnvapenstaterna säger är självklart viktigt, men de är långt ifrån de enda som talar här i New York, och de är framför allt inte de mest konstruktiva.

Samoa är ett av de länder som har hållit ett riktigt bra statement. Samoa har stor erfarenhet av kärnvapen, eftersom de fortfarande får lida för de provsprängningar som har gjorts i regionen.

Samoa meddelade alla närvarande att de inte är med i någon militär gruppering, och att de inte heller vill vara det. De har ingen armé, och deras poliser bär inte vapen. Samoa uttryckte också oro över att på samma gång som stater söker fred satsar de oproportionerliga ekonomiska resurser på de vapen som kan komma att ödelägga världen.

Jag håller med Samoa om att detta knappast är logiskt. Idag spenderas mer pengar än någonsin på kärnvapenindustrin, ännu mer än vad som gjordes under det kalla kriget. Det är dags att sluta slösa ekonomiska, politiska och mänskliga resurser på detta sätt.

Emma Rosengren, IKFF

Första fasen snart avklarad

2010-05-06T13:58:00.004+02:00

När onsdagen närmade sig sitt slut kunde vi börja summera staternas uttalanden och konstatera att det finns en stor enighet bland världens länder att nå ett resultat – frågan är bara hur man definierar resultat och hur stort är avståndet till civila samhällets mållinje?

Nästa steg i konferensschemat är nu att påbörja det konkreta arbetet som sker i tre kommittéer; nedrustning, ickespridning och rätten till fredlig kärnkraft. Vi ska i eftermiddag träffa den svenska delegationen från UD för att få höra mer om deras arbete och vad som sägs bland delegaterna i korridorerna. Varje morgon har dessutom civila samhället möjlighet att träffa representanter från olika delegationer som ger ”off the record” till civila samhället, dessa möten gäller det att komma i tid till då det fort blir fullt i rummet.

Vi kan efter de tre första dagarna konstatera att det finns en rad frågor där det råder stor enighet bland staterna; vikten av icke-spridning och att minska antalet kärnvapen, behovet av framsteg i Mellanösternfrågan, att CTBT träder i kraft, påbörjandet av förhandlingar av FMCT och rätten till ”fredlig” användning av kärnenergi. Väldigt många stater har också bekräftat sina åtaganden till de 13 stegen från 2000. Att det finns en enighet efter dag tre ska inte på något sätt likställas med en framgångsrik konferens, men det är en viktig grund att bygga på.

Det finns emellertid en kritisk fråga, själva grundsynen på kärnvapnens existensberättigande som tycks skilja staterna åt. Trots förändrad retorik från kärnvapenstaterna så finns ändå dessa massförstörelsevapen kvar i säkerhetsdoktrinerna. Precis som jag skriver på Aftonbladet debatt idag så måste världens säkerhetsdoktriner lämna det kalla krigets militära fokus bakom sig och låta kärnvapnen bli en relik från det förflutna.

Schweiz påpekade i debatten att kärnvapen inte har någon funktion eftersom de är fundamentalt omoraliska och olagliga enligt internationell humanitär lag, medan Frankrike argumenterade för hur viktiga kärnvapen är för att Frankrike ska kunna försvara sina vitala intressen. P5 tryckte på hur stora nedrustningssteg som faktiskt tagits medan Egypten argumenterade att nya kärnvapenpolicies inte har förändrat grundsynen i de militära doktrinerna som fortsätter att bygga på kärnvapenavskräckning och att kärnvapen är grunden för fred och säkerhet.

Kärnvapen har spelat ut sin roll i militära strategier, vilket tydliggörs av det faktum att de behandlas som en utrikespolitisk fråga snarare än en försvarspolitisk. Deras politiska roll gör det emellertid svårt att behandla frågan rationellt. Trots att kärnvapen inte kan användas ger innehav av kärnvapen status i en värld där styrka och makt bevisas genom militär överlägsenhet och avskräckning.

Att förändra denna grundsyn på säkerhet och kärnvapnens roll i internationella relationer är nog inget som kommer att hända under dessa fyra veckor i New York. Men det blir för varje dag som går allt mer uppenbart att civila samhällets närvaro är otroligt viktig för dessa förhandlingar. Kärnvapen får inte bli tekniska frågor som en begränsad skara människor förstår. Varje dag sker det parallella seminarier med deltagare från hela världen som lyfter vikten av att se kärnvapen som det hot mot mänskligheten är, dess miljökonsekvenser och framför allt den enorma kostnaden som det innebär och vad vi istället hade kunnat få för pengarna – you get what you pay for.

Läs också IKFF:s inlägg på Newsmill om Sveriges märkliga syn på de taktiska kärnvapnen i Europa.

Petra Tötterman Andorff
Generalsekreterare
IKFF

NPT dag 3 till ända

2010-05-06T05:18:00.011+02:00

Kommer precis ut från eftermiddagens seminarium om effekter av ett kärnvapenkrig sett ur medicinskt och miljöperspektiv, lett av John Loretz IPPNW. MD James N Yamazaki inledde med bilder och historier från ögonvittnen från Hiroshima och talade även om medicinska direkta och indirekta konsekvenser av katastrofen, det kanns alltid lika viktigt att påminnas om vad som hände för att ännu en gång motivera till vidare arbete for en kärnvapenfri värld. Professor Brian Toon följde efter honom och talade om vilka konsekvenser ett regionalt kärnvapenkrig skulle få globalt sett i form av sänkt temperatur, minskat regnfall i tropikerna och påverkan på ozonlagret. Ira Helfand talade vidare om miljöpåverkan och hälsoeffekter till följd av det vid ett kärnvapenkrig. Man räknar med att upp till 1 miljard människor skulle dö endast till följd av svält vid ett kärnvapenkrig pga förkortad odlingssäsong.

Därefter följde en diskussion med Steven Starr, associate member of the Nuclear Age Peace Foundation och PSR, om Nuclear Weapon Convention (NWC) och stödet for en sådan. NWC är tänkt att komplettera NPT, för att implementera kärnvapennedrustningen. Det finns en rad andra konventioner, så som konventionen mot kemiska och biologiska vapen som kan ses som modeller och inte minst en motivation for en kärnvapenkonvention. Starr, som för övrigt lämnade en länk till sin hemsida som kan vara intressant att besöka: www.nucleardarkness.org, avslutade sitt anförande med en uppmaning till oss alla "Yes we can- Yes we must!", se till att NWC kan bli verkliget. Peter Herby från Internationella rödakorskommittén (ICRC) var siste talare och pratade om det historiska perspektivet och om det statement som ICRC gjorde år 1996 som handlar om att det inte finns något tillfälle någonsin då kärnvapen kan användas i enlighet med krigets lagar.

Pa förmiddagen hölls en paneldebatt om kärnvapen i Europa, ledd av David Krieger INES. Dave Webb CND UK, Peter Becker IALANA Tyskland och Yves-Jean Gallus PAIX Frankrike satt i panelen. Webb inledde och talade om den nuvarande situationen i UK med utökad aktivitet i bombfabriker och förnyande av ubåtssystemet Trident. UK kan tyckas vara den kärnvapenstat som ligger närmast till då det gäller total nedrustning, men i den nära framtiden är det svårt att tro på något sådant. Dock pekade Webb på hoppet infor det stundande valet till parlamentet, då de Liberala har uttryckt att de vill röra sig framåt i nedrustningsfrågan. Becker talade om situationen i Tyskland och hade ett färskt exempel på ett rättsfall där en privatperson nu anklagar tyska staten for brott mot folkrätten i och med hysandet av amerikanska kärnvapen på tysk mark. Tyska parlamentet och befolkningen i övrigt tycks vara för att USA ska dra tillbaka sina vapen fran Tyskland, men så länge regeringen inte kommit till gemensam ståndpunkt har man inte kommit vidare i frågan. Gallus talade framförallt vad de som NGO gör for att bidra till nedrustning. De arbetar framforallt med att skapa opinion bland folket men också med Mayors for Peace. Ett stort bekymmer är den unga generationen som idag inte tycks ta kärnvapenfrågan på allvar. Avslutningsvis deklarerade Gallus att målet är att det inte ska finnas några kärnvapen kvar år 2020 och för att det ska bli verklighet måste alla mobiliseras for gemensam sak.

Maria Cederlund, läkarstudent och medlem i SLMK

Foto: Hiroshima 6 augusti 1945. UN Photo/Eluchi Matsumoto.

P5 med enad röst

2010-05-06T05:01:00.007+02:00

De permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd (P5) presenterade idag sitt gemensamma statement. I svensk media verkar frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern intressera mest, men P5 pratade faktiskt om fler saker. Så vad säger de erkända kärnvapenmakterna USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina när de skall tala med en röst?

P5 bekräftar sitt stöd för resultaten från översynskonferenserna 1995 och 2000. De betonar också vikten av att de stater som står utanför NPT ansluter sig till avtalet som icke-kärnvapenstater. Om specifika teman anser de:

Nedrustning

P5 bekräftar sina åtaganden under NPT:s artikel VI, det vill säga åtaganden om nedrustning. De konstaterade också att antalet kärnvapen nu är långt mycket lägre än det har varit på mycket länge.

Kärnvapenprov

Kärnvapenstaterna upprätthåller moratorium till dess Comprehensive Nuclear-Test-Ban Treaty (CTBT) träder i kraft.

Icke-spridning

P5 kräver att de stater som inte har kärnvapen inte heller skall skaffa kärnvapen. Vidare bekymrar de sig uttryckligen över Irans kärnprogram, samt uppmanar Nordkorea att göra den koreanska halvön kärnvapenfri.

Kärnvapenfria zoner

Kärnvapenfria zoner ses som ett viktigt steg för att stärka icke-spridning och nedrustning. Vidare framhålls 1995 års resolution om Mellanöstern och vikten av att skapa en kärnvapenfri zon där.

Kärnkraft

P5 ser kärnkraft som en bra lösning på bland annat ökade energibehov och mål om hållbar utveckling. Artikel IV om rätten till kärnenergi för fredliga ändamål framhålls därför.

Vad P5:s uttalande får för konsekvenser återstår att se. En mer utförlig analys följer…

Emma Rosengren, IKFF

Foto:: Översikt över generalförsamlingssalen i FN-högkvarteret under NPT-konferensen. UN Photo/Mark Garten

Andra dagen avklarad

2010-05-05T16:11:00.008+02:00

Nu har vi vaknat upp i ett strålande NY till översynskonferensens tredje dag.

Under gårdagen fortsatte utrikesministrar och ambassadörer från hela världen att hålla sina anföranden i Generalförsamlingen. Tyskland och flera delegationer med dem påpekade hur viktigt det är att regeringarna samarbetar, för att undvika att årets Översynskonferens slutar i samma misslyckande som 2005. Norges utrikesminister lyfte frågan om NPTs trovärdighet och huruvida resultatet av årets konferens kommer att påverka den. Aktörer i det civila samhället har uttryckt en misstro mot avtalet och nu räcker det inte med att alla regeringar samtycker stilla, utan handlingar måste följa för att förtroendet ska kvarstå. Misslyckandet 2005 då man inte kunde komma till förhandlingar om att eliminera kärnvapen 40 år efter avtalet trädde i kraft, i kombination med nukleärspridningen och engagemanget för nukleärhandel med icke-kärnvapenstater, indikerar behovet av att försäkra sig om att kärnvapenstater följer avtalet.

Under gårdagen hölls även en paneldiskussion med fokus på borgmästare och deras roll i kärnvapenfrågan. Många borgmästare talade då om nödvändigheten att skapa ett samarbete mellan olika aktörer och att tillsammans arbeta för nedrustning. På eftermiddagen höll Tim Wright International Campaign to Abolish Nuclear weapons (ICAN) tillsammans med representanter från IPPNW och INESAP , ett intressant seminarium om kärnvapenkonventionen, hur den skulle kunna se ut och kunna spridas. I debatten efter anförandet blandades entusiasm med frustration över att arbetet med konventionen inte kommit längre. Läs News in Review för rapport från seminariet här!

Nu är det dags att gå till dagens möten och seminarier, fortsättning följer!

Maria Cederlund, läkarstudent och medlem i SLMK

Foto: Ban vid paneldiskussion med "Mayors for peace". UN Photo/Eskinder Debebe

Iran i fokus under NPT

2010-05-05T07:58:00.010+02:00

I dagens DN kräver Annika Ström-Melin hårdare tag mot Ahmadinejad efter dennes tal i FN. Det är lätt att hålla med om att denne illegitime president förtjänar ett hårt tryck på sig från omvärlden.

Men hur hemskt var hans tal egentligen? Var det inte överdrivet av USA, Frankrike och Storbritannien att vandra ut? Och förtjänar inte Bildt snarare respekt än bitska kommentarer för att han satt kvar och nöjde sig med att lite ironiskt konstatera att det vore "överdrivet" att säga "att den iranske presidenten gav några klara besked"? Det vi behöver just nu är ju inte att Iran blockerar hela NPT-konferensen utan att även de övertalas att vara konstruktiva.

Ström-Melin noterar att FN:s generalsekreterare Ban i sitt tal (längst ner sid 5) upprepar det förslag till lösning av Irans kärnkraftsbehov som landet erbjudits. Det hade varit smart av Iran att acceptera detta förslag och därmed äntligen lägga denna konflikt bakom sig.

Jag har själv ännu inte haft tid att studera Ahmadinejads tal i detalj, men ska försöka återkomma.

På nyhetsplats i DN idag skriver Lars Boström en enspaltsartikel om första dagen av NPT som inkluderar ett par stycken om veckorna som ligger framför oss. Han spår att ett fråga i fokus blir just USA:s krav på att Iran ska öppna sig för IAEA då detta ligger i linje med planerna på ett kärnvapenfritt Mellanöstern. I det sammanhanget är dock Israels kärnvapeninnehav ett dilemma för USA, noterar Boström.

Apropå Ban så talade han igår på ett möte med "borgmästare för fred", ett initiativ som samlar städer (initierat av Hiroshimas och Nagasakis borgmästare om jag minns rätt) världen över bakom kraven på nedrustning. I Sverige har den av bl a lokala FN-föreningar stödda budkaveln genom landets kommuner varit ett bidrag till denna tanke.

Jens Petersson, Svenska FN-förbundet

ps Först nu noterar jag att riksdagsledamoten Carina Hägg just nu bloggar och twittrar från NPT. Trevligt!

pps Och nu ser jag att Johan Borgenäs debatterar kärnvapen i Sydsvenskan och Jens Orback i Piteå-tidningen. Bra!

Foto från Ahmadinajads tal på NPT. UN Photo/Eskinder Debebe

Så många kärnvapen har USA

2010-05-04T23:34:00.004+02:00

Nyfiken på hur många kärnvapen USA har? I dokumentet Increasing Transparency in the U.S. Nuclear Weapons Stockpile har världens största kärnvapenmakt nu äntligen kommit ut ur kärnvapengarderoben: http://www.defense.gov/npr/docs/10-05-03_Fact_Sheet_US_Nuclear_Transparency__FINAL_w_Date.pdf

Emma, IKFF.

Dag ett avklarad - dag två börjar snart

2010-05-04T14:34:00.008+02:00

Öppningsdagen av den åttonde översynskonferensen var långt ifrån händelserik. Förutom varierande formuleringar och upprepningar om vikten av de tre pelarna i NPT, nedrustning, icke-spridning och rätten till kärnenergi för fredliga ändamål, sades inte mycket. Vad staterna lägger vikten vid beror till mångt och mycket på deras grupptillhörigheter och lojaliteter. Västländer fortsatte prata om Iran och Nordkorea som de största hoten idag, medan länder i Non-Aligned Movement (NAM) framhöll nedrustning som det som krävs och saknas.

Föga förvånande var den första dagens stora händelser när Irans president Ahmadinejad och USA:s utrikesminister Clinton tog till orda. De båda kändisarna anklagade öppet varandras länder för att inte fullfölja sina åtaganden under NPT. Clinton påminde också åhörarna om att USA kommer att bibehålla kärnvapen för avskräckande ändamål så länge de finns kvar på vår planet. Detta går stick i stäv med de krav som ställs från civila samhällets organisationer om att kärnvapnens roll i säkerhetsdoktriner måste ändras nu. NAM konstaterade också att kärnvapen knappast har någon annan roll att spela än att avskräcka från internationell fred och säkerhet.

En av de viktigaste frågorna för denna översynskonferens är just avskräckning. Eftersom avskräckning inte kan skapa en säker värld är det nödvändigt att ta konkreta steg mot total nedrustning. Vart vår egen utrikesminister Carl Bildt står i denna fråga är osäkert. I sitt korta och icke-spridningsfokuserade tal efterfrågade Bildt bilaterala åtaganden att minska antalet taktiska kärnvapen; ”In particular we urge the United States and Russia to engage in talks on reductions of their sub-strategic nuclear arsenals, leading to their eventual elimination.” USA:s kärnvapen i Europa är dock inget som behöver förhandlas mellan USA och Ryssland, utan dessa kärnvapenplaceringar, som så uppenbart strider mot NPT, måste dras tillbaka oavsett vad Ryssland säger. Att kräva bilaterala förhandlingar är som att godkänna placeringarna i Europa, och att inta en position som får mig att fundera på om Bildt verkligen vet att Sverige inte är med i NATO. Tack och lov att EU:s tal, som för övrigt verkade vara skrivet av Sarkozy i egen hög person, inte ställde samma märkliga krav.

Gårdagen innebar dock viss glädje. 116 stater, inklusive alla NAM-länder, Australien och Schweiz, lyfte behovet av att initiera förhandlingar om ett avtal som förbjuder alla kärnvapen. Civila samhällets organisationer här i New York kommer med all säkerhet att fortsätta diskutera behovet av en kärnvapenkonvention, och jag hoppas att detta sprider sig till alltfler stater.

För mer information om NPT:s första dag, se http://www.reachingcriticalwill.org/legal/npt/NIR2010/No2.pdf

Emma Rosengren, IKFF

Foto: Clinton talar inför media efter sitt inlägg på NPT. UN Photo/Mark Garten

Svenska medier om NPT dag 1

2010-05-04T09:12:00.004+02:00

Josefin på SLMK skildrade den första dagen av NPT-konferensen väl i sitt inlägg här på bloggen igår. Detta är nu kompletterat med länkar till de olika tal hon omnämner.

I svenska medier så återger DN TT-texten med fokus på Ahmadinejads agerande och reaktionerna på hans tal. SvD tar istället (även detta med hjälp av TT) på sin webb fasta på Clintons tal och avslöjandet av storleken på USA:s arsenal. USA:s öppenhet är en del av en ny giv och bör definitivt berömmas. Det är också en betydligt större nyhet än Ahmadinejads väntade tal.

Även Ekot notiserar nyheten om USA:s arsenal.

När det gäller USA:s arsenal så finns själva siffrorna i en rapport här. Även om nyheten att USA nu blir öppnare är stor och välkommen så är det egentligen inget substantiellt nytt i själva siffrorna. Totalsiffran diffade på något hundratal jämfört med vad ideella organisationer och forskningsinstitut tidigare trott. De nu offentliggjorda sifforna ger också bara totalsiffran räknad i antal stridsspetsar. Inte ens uppdelning i strategiska och sub-strategiska vapen görs. Än mindre bekräftar rapporten var dessa finns utplacerade (t ex de taktiska vapnen i Europa som undertecknad gärna tjatar om).

Har du läst andra inlägg i svenska medier så tipsa mig gärna i kommentarerna så länkar jag gärna även till dessa.

Jens Petersson, Svenska FN-förbundet

Att komma bort från tänkandet på kärnvapen som vapen

2010-05-04T03:38:00.007+02:00

Från Översynskonferensen för NPT, årets viktigaste händelse:

Shifting the Mindset? A new way of thinking? Är det vad denna workshop, ledd av David Krieger, ville att vi skulle lära oss? Det vet jag inte. Både David och vi åhörare har i många år försökt komma bort från tänkandet på kärnvapen som vapen, och kanske lyckats med det. I stället är kärnvapen medlet för Omnicid, utrotandet av mänskligheten och många andra livsformer på jorden.

Kärnvapnen har ansetts fungera i huvudsak som avskräckning mot andra staters kärnvapen, men denna avskräckning har nu försvagats när kärnvapen hotar att spridas till flera länder. I stället kanske kärnvapnen är jämställare , alltså vapen som likställer en svag liten nation som har kärnvapen med en stor nation som har en stor kärnvapenarsenal?

Det finns många brister i resonemanget om avskräckning. Den stora faran är att vi litar på avskräckningen, och utan insikt går alltför nära den punkt då avskräckningen inte fungerar och förintelsekriget bryter ut. Tron på avskräckningen är MSD, Mutually Shared Delusion, den ömsesidiga vanföreställningen om trygghet genom vapen, som snabbt växlar till MAD, Mutually Assured Destruction, ömsesidig säker förstörelse.

Men mera ville nog David Krieger påminna oss om att kärnvapnen inte handlar om vapen utan om Makt, Dominans, Styrka.

Vid sessionen gav Steven Starr en koncis och effektiv framställning av klimatkonsekvenser av kärnvapenkrig, vilket gav mig tillfälle att göra reklam för vår engelskspråkliga specialupplaga av Informationsbladet som innehöll hans föredrag.

Robert Green, den avhoppade brittiske stridsflygaren, gav en rolig och mycket brittisk framställning om bakgrunden till kärnvapnens fortsatta existens. Han gav flera exempel på kärnvapnens irrationalitet. Jag frågade en brittisk fältmarskalk, en av de mest dekorerade och ansedda, om orsaken till att Storbritannien inte kunde avskaffa sina kärnvapen. Hans svar var ett övertygat: Frankrike.Vi kan inte avskaffa kärnvapnen när Frankrike har dem. Jag kunde själv berätta om att vid vårt besök vid franska utrikesministeriet hade vi fått ett liknande svar på frågan om varför Frankrike inte kunde minska sin kärnvapenstyrka. Då skulle vi ju få färre kärnvapen än Kina.

Kate Dewes, Robert Greens hustru, gav många bra exempel på undervisning om nedrustning på Nya Zealand. Hon påminde om att det åligger alla länder att bedriva sådan undervisning och rapportera till UNESCO.

Om nu inte avskräckning är den verkliga orsaken till kärnvapnens fortsatta existens, utan Makt, Prestige, Macho, då kan vi inte nå makthavarna med talet om att kärnvapnen är militärt oanvändbara. Jag föreslog att man skulle ta upp tanken från Ayatolla Khamenei, att kärnvapnen är Harraam, stridande mot Guds vilja. Att en människa kan med en knapptryckning förinta den levande skapelsen, är det inte skäl nog att förbjuda dem, skäl nog för kristna, muslimer, buddister och alla oss som med eller utan religiös hemvist vill bevara skapelsen?

Ett skäl till denna blogg är att jag vill göra reklam för den fina skriften Shifting the Mindset som kan läsas på http://www.wagingpeace.org/. Läs kapitel XVI först! Robert Green har en ny bok Security without Nuclear Deterrence.Robert är visserligen roligare i verkligheten än i skrift, men boken förefaller vara värd ett seriöst studium.

Gunnar Westberg för SLMK i New York

Mycket snack och lite verkstad?

2010-05-03T22:30:00.007+02:00

I FN-bubblan är det svalt och skönt. I alla fall i General Assembly där staterna just nu håller sina tal. Irans president Ahmadinejad höll sitt tal i förmiddags, just när den fyra timmar långa väntan på FN-brickan var över.

Det var värt besväret, Ahmadinejads tal var långt och engagerat. Om han fick så mycket oväntat sagt låter jag vara osagt. Han angrep USA:s kärnvapenarsenal och hur USA tydligt har visat i sina kärnvapendoktriner att de negativa säkerhetsgarantierna (att de lovar att inte anfalla en icke-kärnvapenstat eller en kärnvapenstat inom icke-spridningsavtalet som följer avtalet) inte gäller Iran. När han började prata om att det var USA som först utvecklade och är de enda som har använt kärnvapen började salen tömmas på folk. USA:s delegation var de första som reste sig, strax efter följde Storbritannien och Frankrike. När Ahmadinejads tal var över kom de tillbaka.

Efter en snabb lunch i en ganska fullsatt och varm FN-restaurang med salladsbuffé och chipshyllor i mängder var det dags för fler staters tal. På agendan stod främst EU, Carl Bildt och Hillary Clinton - Obama verkar inte komma hit som ryktet påstod i förmiddags.

EU representerades av Catherine Ahston, hon höll ett tal som inte helt oväntat tydligt var en kompromiss mellan EU:s kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater. Hon tryckte på EU ståndpunkt att det är av högsta vikt att alla parter i icke-spridningsavtalet följer avtalet och att alla länder har rätt till för fredliga medel bruka kärnenergi. Jag hoppas att Ahstons förflutna inom antikärnvapenrörelsen kommer att ge resultat. Jag hoppas att hon kan få genom lite mer radikala åtgärder. Men det blir svårt, det visade dagens tal.

Carl Bildt är här i ett par dagar bara. Han håller Sveriges anförande idag och sedan åker han vidare mot nya äventyr. Han verkar ha bråttom, talet var väldigt kort. Dessutom innehöll det nästan ingenting. Han underströk EU:s tal, att Sverige till fullo stöttar det. Det var ju för väl att vi stöttar nästan ingenting. Vi vill ju inte stöta oss med någon. Han nämnde att Sverige tillsammans med New Agenda Coalition (Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland, Sydafrika och Sverige) arbetar för att denna översynskonferens ska bli lyckad. På vilket sätt detta ska ske genom NAC ska bli intressant att se. Herr Bildt uppmanade USA och Ryssland att reducera och så småningom eliminera sina taktiska kärnvapen. Han fortsatte med att visa sin oro över Nordkoreas konfrontation mot det internationella samfundet genom att fortsätta utträdet ur icke-spridningsavtalet samt att prova enheter avsedda för kärnvapen. Han menade i likhet med såväl Ashton och senare Clinton att alla länder, även Iran har rätt att använda sig av kärnenergi och att Sverige stöder en att Mellanöstern blir en zon fri från kärnvapen och andra massförstörelsevapen.

Han avslutade med att skryta med att Sverige visst hade kunnat framställa kärnvapen men aldrig gjorde det och att visionen om en kärnvapenfri värld är tydligare idag och att vi gemensamt måste ta tydliga steg i den riktningen. Jag tycker att Bildt själv kan börja, lite mer action tack! Börja med att fundera på hur en konvention skulle kunna komplettera och stärka icke-spridningsavtalet och inkludera alla stater och stegvis verka för att visionen om en kärnvapenfri värld ska bli verklighet!

Clinton tog över och talade tydligt om hur alla har rätt till kärnenergi, att de som inte följer icke-spridningsavtalet måste straffas och att vikten av att få provstoppsavtalet i kraft, få till ett avtal om kontroll av klyvbart material samt att hon inte var förvånad över Irans påhopp. Hon levererade ett meddelande från Obama att icke-spridningsavtalets tre pelare (nedrustning, icke-spridning samt rätten till kärnkraft för fredliga ändamål) måste samtidigt stärkas och att genom konkreta steg röra oss mot nedrustning av kärnvapen. Några nyheter släpptes dock, USA kommer att ratificera och till fullo respektera de kärnvapenfria zoner som har etablerats i Afrika och i södra Stilla havet. USA kommer att öppet deklarera sin kärnvapenarsenal samt hur många som har demonterats sedan 1991. Detta med syfte att visa (skryta och plocka poäng?) att USA aktivt arbetar med nedrustning. På det hela, stora ord - hon är en sann retoriker. Låt oss se hur denna konferens artar sig innan vi uttalar oss om huruvida alla vackra ord som har sagts idag kommer att bli realitet. Jag hoppas att inte konferensen fastnar i Iranfrågan utan kan gå vidare, trots de utspel som gjorts idag.

Josefin Lind, SLMK på plats i händelsernas centrum.

Foto: Carl Bildt talar vid NPT 2010. UN Photo/Evan Schneider

Den långa väntan...

2010-05-03T16:06:00.004+02:00

Det är helt omöjligt att bedöma hur många representanter från civila samhällets organisationer som är på plats här i FN:s högkvarter i New York. Många är det i alla fall. Efter två timmar i kön för att få våra badges som vi måste ha för att komma in på mötena har vi fortfarande lång tid kvar att vänta. Några våningar högre upp börjar staterna snart hålla sina presentationer, och vi kan bara hoppas att de säger positiva saker. Ryktena går att USA:s president ska infinna sig, men vi vet inte riktigt vad vi ska tro om det. Oavsett om han kommer eller ej, lär det bli en lång väntan för oss här i kön... Vi håller också tummarna för att Bildt, som om någon timma kommer att presentera Sveriges position, inte gör oss besvikna! Länkar till alla presentationer läggs ut inom kort...

Emma och Malin (IKFF), live från registreringskön

"Change? Non merci!"

2010-05-03T09:14:00.005+02:00

När NPT-konferensen idag öppnar i New York så skulle man som svensk, bleking och europé ha önskat att EU kunde framstå som en radikal och nedrustningsivrande kraft. Men så blir inte fallet. EU kommer (föga förvånande) att uttala sig för att förhindra spridning av kärnvapen till nya stater och för att hålla kärnvapenmaterial borta från terrorister. EU kan också väntas sända en tacksamhetens ord till Putin och Medvedev för deras nya START-avtal. Men att EU skulle kräva mer långtgående nedrustning än så lär inte vara aktuellt.

Som vanligt är det Frankrike som är boven i dramat. Medan USA nu styrs av en president som åtminstone i retoriken strävar efter en värld fri från kärnvapen och en fundamental "change" i hur vi ser på dessa vapen så är Sarkozys linje (såsom den framlades av honom i CBS häromkvällen) snarast den att övriga först får avskaffa sina vapen och att Frankrike får garantier om att världen blivit ett paradis innan de franska vapnen dras med i förhandlingarna.

"Jag har ett arv att förvalta från mina företrädare. De gjorde Frankrike till en kärnvapenmakt och jag kan inte ge upp dessa vapen om jag inte känner mig säker på att världen är en stabil och säker plats", menade Sarkozy.

Till och med östeuropeiska diplomater (som inte alltid förtjänar beteckningen nedrustningsvänliga) inom EU sägs i en artikel i dagens IHT (tyvärr endast den tryckta versionen förefaller det) vara besvikna över EU:s passiva hållning på nedrustningsområdet. I det gemensamma papper med 56 punkter som EU idag väntas presentera under NPT nämns inte ens tankar på att samtala med Ryssland om neddragning av de taktiska kärnvapnen i Europa. Än mindre nämns möjligheten att dra tillbaka dessa unilateralt eller att öppna dörren för diskussion om de franska och brittiska arsenalerna.

Sarkozys framtida efterträdare lär nu få förvalta arvet vidare. De får bli oss svaret skyldiga på frågan om varför ett litet land i en liten världsdel ska ha rätt att hota mänskligheten och förhindra nedrustning?

Jens Petersson

Svenska FN-förbundet

foto: Sarkozy fotograferad 2009 av UN-photo/Jean-Marc Ferre

På plats i New York!

2010-05-03T02:08:00.002+02:00

Efter en lång flygresa och många timmars kamp mot tunga väskor på vindlande gator är vi nu framme i vårt tillfälliga hem de närmsta två veckorna - en lägenhet som ligger lyxigt nära FN i New York. Visserligen bor vi trångt och några av oss har problem med vattenskador, men på bara några minuter är vi mitt i händelsernas centrum.

Hela helgen har civila samhällets organisationer haft en stor konferens som uppladdning, som idag slutade i en stor demonstration. Solen strålade ikapp med förväntansfulla aktivister från världens alla hörn, och någon berättade för oss att fler än 10 000 människor har varit ute på gatorna för att visa sitt stöd för nedrustning.

I morgon måndag den 3 maj drar översynskonferensen av icke-spridningsavtalet igång. Under dagen kommer Sveriges utrikesminister Bildt, Irans president Ahmadinejad och USA:s utrikesminister Clinton att presentera sina positioner. Vi väntar med spänning på vad vår egen utrikesminister kommer att säga, och hoppas att han inte kommer göra oss besvikna. Vi hoppas också att vi får se balanserade framgångar under de kommande veckorna, med konkreta och substantiella åtaganden som inkluderar både nedrustning och icke-spridning.

Vi återkommer så snart förhandlingarna drar igång.

IKFF och SLMK, på plats i New York

Den största faran

2010-04-30T07:34:00.005+02:00

Vi hälsar ännu en gästskribent välkommen till bloggen. Denna gång är det Gunnar Westberg från Svenska Läkare Mot Kärnvapen (SLMK) som delger oss sina tankar om dagsläget. Gunnar Westberg har ett långt förflutet i arbetet mot kärnvapnen. Han var ordförande i SLMK 1995-2004 och mellan 2004 och 2008 var han ordförande i SLMK:s internationella paraplyorganisaton IPPNW. Han sitter alltjämnt i såväl SLMK:s som IPPNW:s styrelser.

Vilken är den största risken med kärnvapen?
Terrorattack med atomvapen mot en storstad? Ganska sannolikt, sett över något decenniums perspektiv, och skulle leda till en enorm men lokal katastrof.
Ett regionalt kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan? Inte lika sannolikt men med hundrafalt fler döda I området och en global svält som följd.
Ett globalt storkrig med användande av USA:s och Rysslands kärnvapenarsenal? Det skulle kanske innebära slutet för mänskligheten, men kan det överhuvudtaget hända? Idag?

Amerikanska politiker och militära ledning försäkrar oss att det är helt otänkbart. Det kan då vara klokt att läsa de sista sidorna i den nya Nuclear Posture Review 2010. Där försäkrar man att man skall:

Continue to posture U.S. forces and enhance command and control arrangements to
reduce further the possibility of nuclear weapons launches resulting from accidents,
unauthorized actions, or misperceptions and to maximize the time available to the
President to consider whether to authorize the use of nuclear weapons.

Så risken finns. Men det är en mycket osannolik händelse. Mycket osannolik. Hur vet ni det, herr general? Hur vet ni, general Jones, att ryssarna har så säker kontroll?

Men skall vi överhuvud taget acceptera att någon människa skall ha möjlighet att förinta mänskligheten?

Vi bör fortsätta att fråga, vid NPT Rev. och alltid när vi möter representanter för USA, Ryssland och Frankrike, de länder som har kärnvapen i högsta avfyrningsberedskap:

1. Är Högsta Avfyrningsberedskap, också känd som Hair Trigger Alert, nödvändig? Varför? Varför inte förhandla om detta mellan kärnvapenmakterna?

2. Vilka metoder vill man använda för att minska risken?

3. Vad ger presidenterna i USA, Ryssland och Frankrike rätten att utrota mänskligheten?

Det vore av värde att ofta ge publicitet åt denna förträngda sanning.

Gunnar Westberg
Läkare mot kärnvapen

Ban vill se små steg - Bildt skulle kunna ta ett

2010-04-29T08:35:00.006+02:00

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har under en lång tid kampanjat för kärnvapennedrustning. I en debattartikel i dagens International Herald Tribune uttrycker han sina förhoppningar inför NPT-konferensens start nästa vecka. Kanske kan man skönja en realism gränsande till pessimism mellan de rader som uttrycker hopp? Läs och döm själva.

På ett ställe talar Ban om vikten av många små steg i rätt riktning, vilket kan följas av något större i nästa steg.

Vi på FN-förbundet har länge kampanjat för just ett av dessa små steg att tas. USA har i Europa ett antal taktiska kärnvapen kvar som en rest från kalla kriget. I strid med andan i NPT-avtalet kan dessa också i fyra fall användas av icke-kärnvapenstater i en krigssituation (Tyskland, Nederländerna, Belgien och Italien). Det skulle inte kosta oss något att avskaffa dessa vapen. De har ingen militär nytta i något tänkbart scenario. Deras existens handlar bara om prestige hos ett antal hökar, inte minst på den europeiska sidan. Att bibehålla vapnen i Europa kostar oss redan pengar (och kan komma att kosta mer den dag vi behöver byta ut vapenbärarna). De kostar oss också trovärdighet. Med vilken rätt kan Europa argumentera för att inga fler stater ska skaffa kärnvapen när vi själva lånar kärnvapen från USA och sätter dessa på icke-kärnvapenstaters flygplan?

Det vore ett litet steg att ta att avskaffa dessa ensidigt från Natos (eller de enskilda berörda staternas sida).

Även utrikesminister Carl Bildt och statsminister Fredrik Reinfeldt har berört dessa taktiska kärnvapen. Bildt skrev en debattartikel tillsammans med sin polske kollega och nu i april skrev Bildt och Reinfeldt tillsammans en artikel i Svenska Dagbladet.

I båda fallen görs misstaget att koppla ett tillbakadragande av USA:s taktiska kärnvapen från Europa med ett tillbakadragande av Rysslands taktiska dito i vårt närområde. Självfallet är de ryska vapnen ett stort (ja, t o m mycket större än USA:s) problem på många sätt. Men att alltför hårt koppla nedrustningen av dessa till tillbakadragandet av de amerikanska är varken klokt eller en realistisk väg till framgång.

Jag noterar att Bildt i sin första artikel i frågan lämnade en dörr öppen även för unilateralt agerande när det gäller de taktiska kärnvapnen. Jag hoppas att han även syftade på att detta vore lovvärt även från den västeuropeiska sidan.

Men i det nya utspelet från Bildt och Reinfeldt sägs inte längre något om unilateralt eller europeiskt agerande. Istället ställs förhoppningen till att Obama och Medvedev kommer överens om denna fråga över våra europeiska huvuden.

Inför NPT vill jag därför uppmana Carl Bildt att tydligt säga att Sverige välkomnar alla förslag om tillbakadragande av USA:s taktiska kärnvapen från Europa.

Sveriges roll under NPT-mötet och framöver

2010-04-27T00:14:00.007+02:00

Nedräkningen inför konferensens start har inletts. Vi hälsar vår första gästbloggare, Johan Bergenäs, välkommen till skrotakärnvapen.nu!

I april tog Barack Obama och andra världsledare viktiga steg mot Prag-agendan om visionen för en kärnvapenfri värld. Obama minskade rollen för amerikanska kärnvapen i landets säkerhetspolitiska strategi, ett nytt START undertecknades och Obama var värd för ett internationellt toppmöte för att bekämpa risken för nukleär terrorism.

När vi nu står inför ickespridningsavtalets (NPT) översynskonferens är dessa viktiga steg mot en säkrare värld. Men, sett genom prismat av total kärnvapennedrustning är den senaste tidens händelser emellertid väldigt små steg. För mer betydande kliv mot visionen om en värld utan atombomber måste länder som Sverige spela en mer aktiv roll.

En kärnvapenfri värld kommer nämligen bara att förverkligas om kärnvapenfria s.k. ”Middle Powers” hjälper till att lindra spänningarna mellan de länder som har och de länder som inte har dessa bomber.

Tillsammans med andra länder, till exempel Irland, Nya Zeeland, Norge, Japan, Australien och Österrike, har Middle Powers ett historiskt anti-kärnvapenengagemang på CV:et. Denna grupp länder har med framgång säkrat åtaganden från kärnvapenstater som i sin tur resulterat i ökad respekt från utvecklingsländer och den Alliansfria Rörelsen (NAM).

Middle Powers har möjlighet att skapa politiskt utrymme för att upprätta förhandlingar mellan båda sidorna och agera domare i implementeringsprocessen av de eventuella steg länderna kommer överens om. NPT:s översynskonferens är ett ypperligt tillfälle för Middle Powers att spela en viktig roll och utnyttja sitt inflytande på båda sidor av kärnvapenklyftan.

Med den rätta diplomatiska strategin kan dessa länder dra nytta av en ny attityd i nedrustningsdebatten, nämligen att argumenten bakom en kärnvapenfri värld drivs mer av oro över spridningen av kärnvapen till stater och terroristorganisationer än moraliska argument gällande dess existens och användning. President Obama har anammat logiken och ser nedrustning ur ett säkerhetsstrategiskt perspektiv.

Välmenande ickenukleära nationer som Sverige borde ta upp denna rörelse på högsta politiska nivå under NPT och därefter och bli en pålitlig medlare mellan kärnvapenfria och kärnvapenutrustade länder. Sverige och andra Middle Powers kan erbjuda en plattform för att utveckla pragmatiska och parallella åtgärder gällande både ickespridning samt nedrustning.

Vissa regeringar har redan börjat arbeta i denna riktning. Norge, i samarbete med den brittiska regeringen, har till exempel engagerat sig i simuleringar av nedrustningsverifikation. Australien och Japan samordnar sina strategier inför NPT:s översynskonferens på grundval av ett ickespridnings- och nedrustningsprojekt under ledning av två av deras före detta utrikesministrar.

Andra åtgärder som Middle Powers skulle kunna vidta är att vara värd för arbetsgrupper där länder i ett avspänt forum till exempel kan diskutera ickenukleära säkerhetsgarantier och stärkta säkerhetsavtal och procedurer på kärnenergianläggningar och material i utbyte mot nedrustning.

Middle Powers måste också i framtiden gå utanför NPT:s översynskonferensens referensram för att driva nedrustningsarbetet framåt, särskilt eftersom nedrustningsparagrafen i fördraget är relativt svag samt att alla kärnvapenbestyckade länder inte är medlemmar.

Som ett första steg skulle Sverige kunna anordna en internationell nedrustningskonferens 2011 då inga större ickespridnings- och nedrustningsmöten är inplanerade. Detta skulle vara ett tillfälle för alla stater att hitta nya kreativa nedrustningsstrukturer som passar 2000-talets säkerhetspolitska miljö.

Framför allt skulle detta steg vara en konkret åtgärd mot drömmen om en värld där kärnvapen inte längre finns och hotar vår existens.

Johan Bergenäs är säkerhetspolitisk analytiker vid Monterey Institute James Martin Center for Nonproliferation Studies i Washington, DC där han för nuvarande fokuserar på FN, NATO, EU och andra organisationers verksamheter i förhållande till globala säkerhetsfrågor. Bergenäs texter har på senare tid bland annat publicerats i en bok utgiven av UNIDIR, Guardian, Foreign Policy, Associated Press och Al Jazeera English.

Fyra fredsorganisationer startar nedrustningsblogg

2010-04-26T12:41:00.000+02:00

Pressmeddelandet som gick ut idag:

En vecka före FN-konferensen om icke-spridningsavtalet för kärnvapen startar fyra organisationer en gemensam blogg med bland annat krav på Sveriges regering att formulera konkreta nedrustningskrav.

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Svenska FN-förbundet, Svenska Freds och Svenska Läkare mot Kärnvapen efterlyser en aktiv svensk politik inför FN:s konferens om kärnvapennedrustning som startar den 3 maj i New York. Som ett led i arbetet startar de fyra organisationerna nu bloggen www.skrotakarnvapen.nu. På bloggen kan man följa förberedelserna inför NPT-konferensen och läsa dagsfärska rapporter från förhandlingarna i FN-skrapan.

Med den nya hemsidan vill organisationerna skapa debatt och förmå den svenska regeringen att ta aktiv ställning för en politik som kan minska kärnvapenhotet i världen. Bland de förslag som diskuteras finns ett ensidigt återdragande av amerikanska taktiska kärnvapen från Europa och antagandet av en ny kärnvapenkonvention.

NPT-konferensen har föregåtts av ett nytt START-avtal mellan USA och Ryssland och en konferens om kärnsäkerhet i Washington under president Obamas ledning.

Kontakt:

Anna Ek, ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, 0709-54 05 13
Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet, tel 070-770 04 18
Jan Larsson, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen, tel 0730-722 588
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, 076-881 02 80

Och så blev det tyst

2010-04-23T11:36:00.003+02:00

Kärnvapen har varit på tapeten med en intesitet av sällan skådat slag. Det var USA:s kärnvapendoktriner, det nya START-avtalet mellan USA och Ryssland och kärnsäkerhetsmöte i Washington. Hans Corell och Henrik Salander började bli lika frekventa i morgonsofforna som tv-spelsrecensioner och lottskrapare.

Men sen blev det tyst. Inte ens ett kärnvapenmöte i Teheran med deltagare från fler nationer än på Obamas möte i Washington kunde tränga sig igenom nyhetsflödet som fördunklades av den rök av aska som Eyjafjallajökull släppte och fortfarande släpper från sig. Det blev en askrök som lamslog hela västvärlden och vi blev brutalt påminda hur vi har skapat oss ett beroende av att snabbt, smidigt och flexibelt kunna transportera oss över jorden.

Men inte tror jag att det är stackars Eyjafjallajökulls fel att kärnvapenfrågan dog. Nej, för nu ”händer det inget” med kärnvapnen på ett tag. Vi får se om ens NPT-konferensen kan uppbringa den mediala uppmärksamhet som vi har sett under en tid.

Vad som fortfarande händer är dock att det finns fortfarande runt 22 000 kärnvapen runt om i världen. Kärnvapenmakter med kapacitet att släcka allt liv på jorden (förutom kackerlakorna så klart – de är ena seglivade rackare!) har fortfarande kärnvapen på högsta avfyrningsberedskap, inom enbart några minuter kan de avfyra kärnvapen med effekter som jag inte ens vill tänka på. Endast en knapptryckning räcker. Tur att det inte är jag som sitter med de där knapparna, jag trycker på fel knappar hela tiden, kopierar när jag ska klistra in, trycker Caps Lock när jag ska trycka Shift, tänk vilka konsekvenser mina feltryckningar skulle ha orsakat om det inte vore min lilla laptop jag satt vid! Nej, det känns skönt att veta att de som sitter med ”kärnvapenknapparna” aldrig gör några misstag. För vi sitter ju ännu här, eller hur? Det är också fortfarande så att vid en kärnvapenexplosion dör människor på grund av hettan, tryckvågor, saker som kastas omkring och massa andra otäcka konsekvenser. Hettan som uppkommer efter en explosion är av den grad att hela kroppar förångas. Det är fortfarande så att även ett regionalt kärnvapenkrig kyler ner jorden tillräckligt för att förkorta jordbrukssäsongen så pass länge att massvält riskerar att döda miljontals människor.

Svenska Läkare mot Kärnvapen och den internationella läkarrörelsen mot kärnvapen har i 20 år informerat om dessa fruktansvärda konsekvenser som dessa förintelsevapen har. Och det tänker vi fortsätta med till det inte finns ett enda kärnvapen kvar!

Det är vår uppgift, som helt vanliga människor som vill se att alla dessa pengar som läggs ner på kärnvapen investeras klokare, som vill se att denna planet finns kvar till de som kommer efter oss, som vill att jordens befolkning ska befrias från hotet av kärnvapen. Det är vår uppgift tillsammans med alla andra som bryr sig att hålla debatten levande, för kärnvapnen försvinner inte för att Obama inte pratar om dem längre.

Snart åker jag och andra SLMK:are till New York, då ska det lobbas som det aldrig har lobbats förut. Det är dags att kärnvapen förbjuds NU!

Josefin Lind, SLMK

Ny rapport om kärnvapen ute!

2010-04-16T14:53:00.004+02:00

Stunden vi alla har väntat på är här. Konferensrapporten från Reaching Nuclear Disarmament - the Role of Civil Society in Strengthening the NPT, den internationella konferens som IKFF, FN-förbundet, SLMK och Svenska Freds var några av arrangörerna av, har äntligen kommit. Ladda hem ditt exemplar på nucleardisarmament.se!

Emma Rosengren, konferenskoordinator och nedrustningsansvarig IKFF

Ökat stöd för en kärnvapenkonvention

2010-04-16T14:24:00.002+02:00

För drygt två veckor sedan var det dags för möte med FN:s nedrustningskommission. Vädret påminde om den gråa tid som nedrustningskommissionen fått erfara dom senaste åren. Kritiken mot dom resultatlösa åren var stark. Brasilien menar att kommissionens resultatlöshet kan anses allvarligare än bristen på framsteg under nedrustningskonferensen som är menad att förhandla juridiskt bindande avtal och följa samförståndsregeln. Stödet for kommissionens arbete var dock generellt stort. Obamas tal i Prag 2009 och dess betydelse för det nya mer gynnsamma politiska klimatet kom på tal vid ett flertal tillfällen. Förutsättningarna för nedrustning anses nu vara bättre än på länge, vilket också sätter press på kommissionen. Nu är det viktigt att fina ord omvandlas till konkreta handlingar.

Ett steg i rätt riktning skulle vara en kärnvapenkonvention. Filippinerna gjorde ett uttalande under mötet med FN:s nedrustningskommission som fick sommaren att kännas på antågande trots regn och blåst då de efterfrågade förhandlingar om en kärnvapenkonvention. En kärnvapenkonvention skulle vara ett konkret förta steg för nedrustning och göra det svårare för kärnvapenländerna att gömma sig bakom ickespridningsavtalet. Det senaste året har fler länder visat stöd för en konvention. Frågan har tidigare främst engagerat länder tillhörande alliansfria rörelsen men nu börjar även en varierad skara länder visa intresse. Men var är Sverige? Kvar i vinteridet? Sverige borde omfamna våren och välkomna en kärnvapenkonvention!

Emma Bjertén, praktikant på IKFF i New York

IKFF på plats i New York redan nu

2010-04-16T08:02:00.002+02:00

I och med att det inte har skett någon kärnvapenattack sedan tragedierna i Hiroshima och Nagasaki är det lätt att tro att kärnvapen endast är ett arv från en gammal tid, att de tappade sin funktion i och med kalla krigets slut. Det var så jag uppfattade kärnvapnenas roll när jag växte upp. Jag var sex år när kalla kriget tog slut och lyckligt ovetande om världspolitikens nervösa läge. I skolan vek vi papperssvalor för att hedra kärnvapnens offer, men jag förstod aldrig att kärnvapen var ett hot som kvarstod.

Det var under mina studier i Indien som jag kom i kontakt med kärnvapen på riktigt och började engagera mig i frågan. Mitt intresse väcktes av att Indien gått från en politik präglad av Gandhi och icke våld till att skaffa kärnvapen. Detta fick mig att reflektera över varför dessa vapen var i bruk och utvecklades trots alla fördrag om nedrustning. Kärnvapen visade sig vara en högst aktuell fråga och inte alls ett gammalt arv vi försökte bli av med. Min oförmåga att förstå denna galna utveckling väckte min nyfikenhet för kärnvapen. Ofta finner jag förklaringar om dess existens i föreställningar om maskulinitet och makt, vilket så ofta vaggar in oss i falska föreställningar om säkerhet.

Jag har nu fått möjligheten att helt hänge mig åt dessa frågor genom min praktik på IKFF:s FN-kontor i New York. Under 10 veckor kommer jag att vara med och jobba med nedrustning av kärnvapen inom projektet Reaching Critical Will. Jag kommer även att rapportera till Sverige om förberedelserna inför NPT-konferensen. Just nu är det mycket på gång i New York. Snart kommer staden invaderas av tusentals politiker och aktivister från hela världen. Det myllrar av gräsrötter som planerar demonstrationer och föreläsningar. Mobiliseringen är i full gång och vi ska se till att energin smittar av sig på konferensen.

Emma Bjertén (praktikant, IKFF), på plats i New York.

Kärnvapenkonvention - ett riktigt steg mot en kärnvapenfri värld

2010-04-12T13:55:00.001+02:00

”Det är dags att förhandla fram en konvention mot kärnvapen!” Så skriver Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare för IKFF, i en kommentar om USA:s ändrade kärnvapenpolicy som presenterades förra veckan. Läs hela artikeln här!

Ban kommenterar START

2010-04-09T08:48:00.008+02:00

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon välkomnar naturligt nog det Nya START-avtalet mellan USA och Ryssland i ett uttalande på FN:s hemsida.

Avtalet och tilläggsprotokollet finns för den lässugne utlagt på amerikanska UD:s hemsida.

Ban själv besökte bara häromdagen den sovjetiska kärnvapenprovplatsen Semipalatinsk i Kazakstan. Under hela kapprustningseran genomförde Sovjet här uppåt 500 kärnvapenprov. Att detta fått konsekvenserna för befolkningen i staden (som numera heter Semey) är tydligt.

De ledamöter i den amerikanska senaten som blockerar ett totalt kärnvapenprovstoppsavtal borde enligt min ödmjuka mening sändas på studiebesök till Kazakstan och förklara för befolkningen där varför det inte vore klokt att förbjuda kärnvapenprov en gång för alla.

Jag gissar att Bans val av plats för ännu ett utspel mot kärnvapnen inte heller var slumpartat utan att generalsekreteraren medvetet vill påtala att provstoppsfrågan inte är löst. Lyckas han med detta så kan vi ju med glimten i ögat t o m kalla avtalet the "Ban Treaty".

Bild: UN Photo/Eskinder Debebe

Måtte nya START bara vara startskottet

2010-04-08T08:35:00.001+02:00

Idag är det då Dagen P som i Prag. Obama och Medvedev möts i den tjeckiska huvudstaden för att skriva under det nya START-avtalet om de strategiska kärnvapnen. Därmed sätts punkt för det avtalslösa tillstånd dessa länder låtit oss alla befinna oss i sedan december då tidigare avtal löpte ut.

Som vi bloggat om tidigare här är dock nedrustningsdelen i Nya START inte särdeles imponerande (rentav i media överdriven). En artikel i dagens International Herald Tribune säger i stort sett samma sak. Den är läsvärd bl a för den som vill förstå varför det finns ett glapp mellan Obamas visioner och hans brist på genomförande av dessa.

Även i dagens DN ges en bra och balanserad bild av hur världen kommer att se ut efter Nya START. Som om det inte vore nog med detta kan den lässugne idag också på SvD:s brännpunkt läsa vad regeringen och Carl Bildt tycker och tänker i frågan.

En sak jag inte fullt ut förstår är dock varför IHT:s Peter Baker på ett par ställen i sin artikel hänvisar till bristande nedrustningsvilja från den ryska sidan. Som vi tidigare berättat i denna blogg ville ju Ryssland se djupare neddragningar än USA. En gissning är dock att dessa i sin tur var villkorade med att man i avtalet också skulle få in starka skrivningar mot missilförsvaret och att USA inte var intresserade av detta.

Nu finns risken att det nya avtalet hamnar på en nivå som innebär att Ryssland måste skaffa fler kärnvapen av vissa modeller för att ha "fyllt sin kvot". Det vore därför i högsta grad önskvärt att man nu snabbt gick vidare med "Nya START II" och föregrep sådana åtgärder på den ryska sidan.

...att använda eller inte använda, det är frågan

2010-04-07T15:19:00.000+02:00

Obamas efterlängtade Nuclear Posture Review, det dokument som innehåller USA:s kärnvapenpolicy för det kommande året, har nu presenterats. Efter att ha skjutits upp gång efter annan är det skönt att dokumentet äntligen har kommit. Innehållet är dock inte särskilt oväntat:

- USA lovar att inte använda kärnvapen mot icke-kärnvapenstater som följer NPT (Obama är dock tydlig med att Iran och Nordkorea inte ingår i denna kategori).
- USA ska satsa på modernisering snarare än nyproduktion av kärnvapen.
- Framtidens START-uppföljare skall inkludera taktiska och icke utstationerade kärnvapen.
- USA behåller rätten att vara först med att använda kärnvapen om de så vill (first use).

Vad säger då detta? Jo, kärnvapen skall finnas kvar i USA:s säkerhetsstrategi, även om de inte ska användas mot dem som inte redan har kärnvapen (med undantag för vissa utpekade ”skurkstater”). Visst är det bra med negativa säkerhetsstrategier, dvs. att kärnvapen inte ska användas mot dem som inte har dem, men detta är knappast tillräckligt. Med tanke på de enorma konsekvenser kärnvapenanvändning har för mänsklighetens framtid skall de aldrig användas. Det är helt enkelt inte okej. USA ska också modernisera sina kärnvapen, trots att dagens samlade arsenal har kapacitet att utrota jordens befolkning flera gånger om. Det enda sättet att utrota risken som kärnvapen innebär är att nedrusta dem en gång för alla. Modernisering och användning av kärnvapen har ingen plats i en kärnvapenfri framtid.

Emma Rosengren

...å än slank dom dit

2010-04-02T00:32:00.000+02:00

Information har läckt ut från NATO:s pågående översyn av sitt strategiska koncept.

Expertgruppen, ledd av Madeleine Albright, förväntas rekommendera NATO att hålla kvar vid de taktiska kärnvapnen USA har utplacerat i Europa. Endast om tillbakadragandet av dem görs inom ramen för en gememsan överenskommelse med Ryssland ska alliansen skrota relikerna från Kalla kriget.

Vi har tidigare lyft ämnet här på bloggen och om NATO håller fast vid sin policy är det ett stort bakslag. Tyskland tog ett modigt och visionärt steg för nedrustning genom sin resolution i slutet av mars. Det var även ett ytterst nödvändigt beslut för att täppa till det kryphål i NPT som de amerikanska taktiska kärnvapnen utgör. De är utlånade till Tyskland (förhoppningsvis inte länge till), Italien, Nederländerna, Belgien och Turkiet, för att användas av länderna själva.

Ponera att Kina i framtiden skulle vilja söka samma form av utlåningsarrangemang med exempelvis Nordkorea. Hemska tanke, säger jag! Bättre att korrigera felsteget innan det uppmuntrar andra att gå samma väg.

En ljusglimt är att utrikesministrarna i Tyskland, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Norge skrivit ett gemensamt brev till NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen vill se en diskussion om de taktiska kärnvapnens framtida roll i NATO.

Jag vet vem jag hejar på i den debatten!

/Anna Ek, Svenska Freds

Tyskland flyttar fram positionerna

2010-03-30T14:02:00.000+02:00

Tysklands Bundestag har äntligen antagit en resolution som placerar dem bland de ledande nedrustningsstaterna i världen. Resolutionen har flera element, och innehåller bland annat:

- Minskad roll för kärnvapen i NATO:s säkerhetskoncept
- Uppmuntran till USA och Ryssland att påbörja förhandlingar om taktiska kärnvapen
- Inga amerikanska kärnvapen skall finnas kvar i Tyskland
- Förbättrad transparens och verifikation genom kärnvapenregister och redovisning av plutoniumlager
- Förbindelse att arbeta tillsammans med civila samhällets organisationer och bland annat stödja en kärnvapenkonvention som förbjudet kärnvapen (!!!).
- Uppmaning till P5 att ingå bindande negativa säkerhetsgarantier.

IKFF och SLMK har länge verkat för att Sverige skall driva på förhandlingar om en kärnvapenkonvention. Än så länge är dock den svenska regeringen passiv i denna fråga. Norge har tidigare flaggat för att vara redo att driva frågan om förbud av kärnvapen. Tyskland följer nu i samma spår. Vilken blir nästa stat att arbeta tillsammans oss för att kärnvapen en gång för alla skall förbjudas?

Emma Rosengren (IKFF) och Josefin Lind (SLMK), som jublar på Norrtullsgatan åt Tysklands positiva toner.

Falsk matematik

2010-03-30T11:00:00.000+02:00

Ansedda Federation of American Scientists och dess analytiker Hans Kristensen visar i sin blogg att det finns få skäl att kalla det nya Start-avtalet mellan USA och Ryssland för ett nedrustningsavtal.

Medan vi är många som förletts att tro att avtalet leder till en sänkning av antalet kärnvapen med 25-30% så visar Kristensen att det finns en skillnad mellan hur antalet kärnvapenstridsspetsar räknades i tidigare avtal jämfört med hur de ska räknas i det nya. En skillnad är att du med det nya avtalet kan ha flera kärnvapen på samma flygplan, men dessa kommer ändå bara att räknas som ett vapen.

Med detta sätt att se på saken så är den nu sannolikt föreslagna gränsen på 1 550 strategiska kärnvapenstridsspetsar vardera inte mer än 5-10% lägre än vad USA och Ryssland har utplacerat idag om jag själv räknar rätt.

Nya Start må vara bra (t ex är det bättre på verifikationsområdet än tidigare avtal), men det är inte tillräckligt långtgående på nedrustningsområdet.

Kommentarer till nya START-avtalet

2010-03-29T09:27:00.000+02:00

Det är ännu inte underskrivet, men det "nya-START-avtalet" (eller vad det kommer att kallas) förefaller ändå nu vara klappat och klart. Detta är förstås av stor vikt för icke-spridningsöversynen i maj.

Sänder USA och Ryssland med "nya-START" en så starkt nedrustningsvänlig signal till omvärlden att icke-spridningsregimen nu stärks? I Sveriges Radios "Godmorgon Världen" i P1 presenterade Ekots säkerhetspolitiske kommentator Sten Sjöström en god analys och bakgrund igår.

Bland övriga kommentarer kan noteras att utrikesminister Carl Bildt välkomnar överenskommelsen men samtidigt hoppas att den kommer att följas av avtal även om de icke-strategiska vapnen.

På bilden syns den pompösa staty som Sovjetunionen 1978 skänkte till FN i samband med att FN:s generalförsamling för första gången höll en special session om nedrustning. Temat för statyn och gesten var "låt oss smida om våra svärd till plogbillar", men ungefär samtidigt inleddes utplaceringen av sovjetiska medeldistansrobotar (SS-20) i östeuropa och strax därpå kom Natos beslut om att placera ut Pershing II-missiler på "sin" sida. (Foto: UN Photo)

Låt oss hoppas att "nya-START" verkligen blir en ny start och att det följs av fler, och djupare, neddragningar. Vi har, som ovan antyds, redan haft ett överskott på gester och vacker retorik när det gäller kärnvapennedrustning i världen.

Jens, Svenska FN-förbundet

ps Även om det efter denna vinter känns vällovligt att smida om svärd till plogbilar så är det inte jag som stavat fel ovan. En plogbill är en del av en plog, helt enkelt. Att smida om svärd till nyttiga plogbillar är en tanke som framförs redan i bibliska texter. ds

Spänningen stiger...

2010-03-26T12:20:00.000+01:00

I veckan hade IKFF, FN-förbundet, Svenska Freds och SLMK ett givande möte tillsammans med riksdagsledamöter från alla riksdagspartier och UD:s nedrustningsenhet inför översynskonferen i maj. Mötet var både inspirerande och givande, och förhoppningsvis kommer kärnvapennedrustning nu att diskuteras lika flitigt i riksdagens korridorer som i IKFF:s korridorer på Norrtullsgatan.

IKFF:s generalsekreterare Petra Tötterman Andorff citerade den så kallade “Blix-rapporten” som Weapons of Mass Destruction Commission presenterade 2006 och sa: ”Women have rightly observed that armament policies and the use of armed force have often been influenced by misguided ideas about masculinity and strength. An understanding of and emancipation from this traditional perspective might help to remove some of the hurdles on the road to disarmament and non-proliferation” (s. 106).

Citatet visar att militära strukturer har starka kopplingar till genusideologier och att detta i sin tur hindrar nedrustningsarbetet. I synnerhet har föreställningar om maskulinitet länge dominerat politiken för upprustning och nedrustning eftersom våld och militära strategier är nära kopplade till en maskulin identitet - många associerar manlighet med styrka och innehav av vapen. Att nedrusta blir på så sätt att göra avkall på sin maskulinitet, något som inte verkar attrahera världens ledare. Det är alltså inte särskilt förvånande att Obama efter att ha presenterat sin vision om en värld utan kärnvapen i många sammanhang blev anklagad för att göra avkall på sin maskulinitet.

Det finns dock ljuspunkter. Tillsammans med en rad andra organisationer jobbar IKFF för att dagens icke-spridningsregim ska stärkas. Vi föreslår att en konvention måste förhandlas fram, som förbjuder alla kärnvapen och säkerställer att de avvecklas. En kärnvapenkonvention skulle ha större chans att vara framgångsrik än fragmenterade och ofullständiga nedrustningsavtal och skulle stärka den ickespridningsregim som finns idag. Liknande konventioner reglerar redan kemiska och biologiska vapen, och under senare år har civila samhällets organisationer tillsammans med ett antal nedrustningsvänliga stater framgångsrikt drivit på förhandlingar som nu förbjuder både personminor och klustervapen.

Det finns såklart annat som också skulle stärka nedrustningsregimen idag. När IKFF:s internationella nedrustningsprojekt Reaching Critical Will startade för mer än 10 år sedan fanns i princip ingen information om nedrustningsförhandlingarna tillgänglig. Helt klart saknas institutionella element som säkerställer att avtalet efterlevs och att information når världens medborgare. Därför anser IKFF att NPT-avtalet skall utrustas med ett sekretariat. Canada har tidigare år föreslagit att ett sådant sekretariat tillsätts, även om deras förslag ger begränsade resurser till sekretariatet. IKFF tycker att den svenska regeringen skall stödja Canadas förslag, och ställa krav på att ordentliga resurser avsätts. Som det ser ut idag är det faktiskt framförallt IKFF genom Reaching Critical Will som övervakar framstegen och tillbakagångarna i NPT-avtalet, och som sprider information till både staters representationer och civila samhället. Även om vi gör det väldigt bra tycker vi ändå att detta borde vara staternas ansvar.

Spänningen inför översynskonferensen stiger för varje dag som går. Härom dagen begav sig en ny praktikant till IKFF:s kontor i New York för att hjälpa till i förberedelserna. USA:s kärnvapenposition kommer snart att presenteras i Nuclear Posture Review. Missa inte allt detta! Fortsätt följa oss här på skrotakärnvapen.nu!

Emma Rosengren, IKFF

Varför inte välja den av Ryssland föreslagna nivån, Obama?

2010-03-26T10:51:00.000+01:00

Med bara en dryg månad kvar till icke-spridningsavtalsöversynens start finner vi en mycket läsvärd och sammanfattande artikel om några av utmaningarna världen står inför. SvD har talat med forskaren Fredrik Westerlund på FOI och Daniel Nord på SIPRI och i artikeln summeras läget som att icke-spridningsarbetet nu är viktigare än någonsin.

Apropå nivåerna i det avtal som USA och Ryssland nu snart väntas sluta så tycker jag att det känns konstigt att USA inte kunnat acceptera den låga nivå om 500 kärnvapenbärare som Ryssland tydligen har föreslagit. Genom att lägga sig på en högre nivå kommer USA nu istället att stimulera de krafter i det ryska militärindustriella komplexet som helst inte ser någon nedrustning alls. Dumt!

Från kalla kriget till den varma framtiden

2010-03-23T09:01:00.000+01:00

Som tonåring vaknade jag en morgon i min hemstad Karlskrona till ljudet av helikoptrar. En sovjetisk ubåt hade gått på grund i Gåsefjärden. Stor oro och rabalder. Några dagar senare tillkännagav statsminister Torbjörn Fälldin att U 137 sannolikt hade kärnvapen ombord.

Först senare har jag förstått att det var denna händelse som fick upp ögonen på mig som 15-åring. Hiroshima och Nagasaki fanns inte bara i skolböckerna längre. Dessa vapen fanns i högsta grad i verkliga livet, ett faktum som gjorde att jag engagerade mig i fredsrörelsen och krävde ett stopp för Sovjets och USAs kapprustning.

Även om vi i fredsrörelsen (på gott och ont) försökte skrämma fram en insikt hos allmänheten om att vi under de tidiga åren av 80-talet var nära ett totalt utplånande av mänskligheten så gick väl denna risk aldrig att fullt ut belägga. Att sanningen låg närmre fredsrörelsens domedagsprofetior än den falska efterkonstruktionen om att vi tack vare president Reagan lyckades vinna kalla kriget och förhindra att kärnvapnen kom till användning är dock för mig uppenbart.

Efter kalla krigets slut (ett slut vars början skedde i Reykjavik 1986) fanns äntligen en god chans att förpassa massförstörelsevapnen till historieböckerna. Men trots de avtal och den nedrustning som skedde under hela det glada 90-talet lever vi kvar i en värld med en snarast sjuklig destruktiv förmåga.

NPT-avtalet har jag följt - alltid på avstånd - hyfsat noggrannt sedan 1995 då avtalet med viss vånda förlängdes på obestämd tid (inte ens vi i fredsrörelsen var säkra på att detta var det rätta att göra). Det löfte om en starkare översynsprocess som gavs i utbyte mot ett "evighetslångt" avtal såg ut att infrias år 2000 (även om jag själv rent reflexmässigt inte köpte TV-nyheternas braskande rubriker om att kärnvapenfrågan nu var löst), för att bara vid nästa översyn (2005) ha förbytts i ett kolsvart mörker i frågan.

Vi skriver nu 2010. Det är dags att vi lämnar kalla kriget bakom oss. Jag vill därför avsluta med denna lite melodramatiska uppmaning till världens ledare:

Lev upp till löftet om att förhandla bort även de etablerades kärnvapenarsenaler. Dra tillbaka de gamla taktiska kärnvapnen från Europa (vapen som den nye tyske utrikesministern med rätta kallat just reliker från kalla kriget). Visa på handlingskraft och vi lovar att vi ska se er som värdiga mottagare av all världens fredspriser. Låt oss gå från det kalla kriget till en varm framtid i ordets bästa bemärkelse.

Jens Petersson

handläggare för fredsfrågor

Svenska FN-förbundet

kommer här att blogga om NPT från kontorsstolen i Stockholm

Från Fat Boy till slimmade stridsspetsar

2010-03-21T23:43:00.000+01:00

Jag föddes på 80-talet. Jag har inget speciellt minne av kalla kriget. Jag har aldrig levt i den tid då världen höll andan och vad rädda för ett kärnvapenkrig. Därför tog det ganska lång tid innan jag insåg att hotet från kärnvapnen var långt ifrån över.

Kärnvapen var länge något jag förknippade med svart-vit TV (ni vet de hemska, men ändå väldigt avlägsna, bilderna från Hiroshima och Nagasaki) och broschyrer på små skolbarn som gömde sig under sina skolbänkar i folkhems-Sverige. Kärnvapen var helt enkelt något som tillhörde det förgångna för mig.

Men, sakta men säkert växte insikten fram om att det idag finns fler länder som innehar kärnvapen än när ickespridningsavtalet NPT skrevs. Sakta men säkert insåg jag att vi har kapacitet att utrota oss själva flera gången om den dagen världens ledare bestämmer sig för att använda sina numera slimmade stridsspetsar. Och då insåg jag att något måste göras.

Vart femte år arrangeras översynskonferenser av ickespridningsfördraget. Förra gången, 2005, var en total katastrof enkelt sagt. Därför borde det ju vara en enkel match för konferensen det här året att klå det resultatet. Jag hoppas det i alla fall. Nu måste det vara slut på tomma löften och gammalmodigheter som stavas kärnvapen.

Kan vi inte satsa på något annat om vi nu tvunget måste ta till avskräckningsmetoder. Vad sägs om fågelskrämmor till exempel?

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Emma bloggar för IKFF

2010-03-19T13:05:00.001+01:00

Att vara i New York i maj är lyxigt, inte bara för att vårsolen antagligen är varmare där än i Stockholm, utan också för att årets viktigaste kärnvapenförhandlingar pågår. För alla oss som är nördigt intresserade av olika aspekter av nedrustningsfrågan är detta att jämföra med vad Roskilde borde vara för musiknördar – en riktig fest som innehåller i princip allt som är viktigt i livet.

Man skulle kunna tro att kärnvapenförhandlingar är trista, och egentligen borde jag nog tycka att de är det. Det är inte särskilt ofta jag trivs som fisken i vattnet när jag är omgiven av en massa äldre män med allvarliga ansiktsuttryck. Kärnvapenförhandlingar är ju faktiskt så ofta just det – ett möte för alla de viktiga männen i svart kostym och putsade skor. Så vad är det som jag, en i sammanhanget ung kvinna, gillar med det?

Trots den tydliga dominansen av män, och trots att maskuliniserade uppfattningar om vad det är som skapar säkerhet i världen präglar dessa förhandlingar, är det något speciellt med kärnvapen och förhandlingarna om dem. Även om jag inte var med (eller i alla fall inte tänkte på mycket mer än att sova och äta goda saker) under kalla krigets tid och faktiskt aldrig låg sömnlös om nätterna och undrade när bomben skulle smälla över vår villa i utkanten av Mariestad, vet jag att avskaffandet av kärnvapen är väldigt väldigt viktigt. Ett enda kärnvapen har kapacitet att förstöra möjligheterna till liv för min och framtida generationer om det smäller. Det är en skyldighet att kräva att detta aldrig händer.

Visserligen är det minst lika viktigt att befria världen från verkliga massförstörelsevapen som lätta vapen, den vapenkategori som varje år används för att döda kvinnor i hemmet, för att hindra kvinnor från att undkomma ett våldsamt förhållande och för att möjliggöra våldtäkter världen över. Det ena utesluter dock inte det andra; alla vapen måste bekämpas parallellt. Att vara på plats i New York och ställa krav på dem som annars sitter och beslutar om min framtid över mitt huvud är väldigt viktigt. Hur skulle framtiden se ut om inte någon gjorde det?

Emma Rosengren (IKFF), på väg till New York om nån månad.

SLMK, på plats i New York

2010-03-18T10:21:00.000+01:00

Svenska Läkare mot Kärnvapen (SLMK) kommer att finnas på plats i New York under översynskonferensen och rapportera tillsammans med IKFF, FN-förbundet och Svenska Freds så ni där hemma ändå kan följa vad som händer på plats.

SLMK:s delegation består av en blandning av engagerade läkare och organisationens anställda. I egenskap av en av organisationerna som har skrivit Model Nuclear Weapons Convention (MNWC) hoppas vi att en kärnvapenkonvention kommer att diskuteras under konferensen, på statlig nivå.

Josefin Lind, josefin.lind[at]slmk.org, informationsansvarig SLMK.

SLMK arbetar med att sprida saklig och vetenskaplig information om de medicinska konsekvenserna av kärnvapen. Genom opinionsbildning och dialog med beslutsfattare verkar vi för det som de flesta människor vill uppnå – en kärnvapenfri värld. SLMK ingår i världsfederationen International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW) och vi fick tillsammans Nobels fredspris 1985 för vårt arbete.

IKFF rapporterar från New York 3-28 maj

2010-03-17T12:29:00.000+01:00

2008 var 88 % av ledarna för staternas delegationer i NPT-förhandlingarna män. Om kvinnor deltar gör de det oftast som representanter för civila samhällets organisationer. För att människor ska kunna påverka agendan för nedrustning måste information finnas tillgänglig och alla – inte bara manliga diplomater och tjänstemän – måste kunna ta del av vad som händer.

Därför kommer Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) att finnas på plats i New York. Tillsammans med våra kollegor från IKFF:s internationella nedrustningsprojekt Reaching Critical Will och SLMK, FN-förbundet och Svenska Freds rapporterar vi både från staters sammanträden och NGO:s side events.

Våra rapporter och analyser kommer att läggas ut här på bloggen, samt sammanställs i tidningen News in Review som varje dag når diplomater, aktivister och politiker världen över. Om du vill ta del av och vara med och påverka vad som händer i New York – se till att följa oss här!

Emma Rosengren, emma.rosengren[at]ikff.se, nedrustningsansvarig IKFF

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) är den svenska sektionen av en internationella fredsorganisation som arbetar för att lyfta fram kvinnors roll som aktörer i freds- och säkerhetsfrågor.

Första mötet

2010-03-12T13:26:00.001+01:00

Idag träffades de som ska blogga här på FN-förbundets kontor.

Följ med oss till New York och till en bättre värld!

2010-03-10T13:27:00.000+01:00

Under i stort sett hela maj månad 2010 samlas diplomater i FN:s högkvarter i New York för att göra en översyn av världens viktigaste rustningskontrollavtal, det s k icke-spridningsavtalet (non-proliferation treaty, NPT).

Avtalet bygger i korthet på att inga fler länder får skaffa sig kärnvapen och att de fem stora kärnvapenstaterna i sin tur lovar att avskaffa sina arsenaler. Detta löfte avgavs redan när avtalet tecknades 1968. Att löftet fortsatt är giltigt och bindande betonade Internationella Domstolen i mitten av 1990-talet och år 2000 upprepade USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike att de har detta otvetydiga åtagande på sig.

Trots detta går nedrustningen av denna slags massförstörelsevapen sakta. Ibland går den nästan i motsatt riktning. Därför är årets NPT-konferens (sådana hålls vart femte år) så viktig för vår framtid.

Folkrörelser från hela världen kommer att följa konferensen med spänning och göra vad vi kan för att påverka den i rätt riktning. Några av oss kommer att följa den på plats i New York. Andra via media och internet. Denna gemensamma hemsida är fyra svenska nedrustningsvänliga folkrörelsers bidrag till det sistnämnda. Här kan du läsa inlägg om vad som händer inför, under och efter NPT. Följ med oss till New York! Om inte i verkliga livet så åtminstone i tanken!

Välkommen till www.skrotakarnvapen.nu och en bättre värld - fri från kärnvapen!

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Svenska FN-förbundet
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Svenska Läkare Mot Kärnvapen